Vi tre
Vid den här tiden för ett halvår sedan så hade vi kämpat oss igenom vår första natt på BB. Jag hade inte sovit en blund utan låg bara och tittade på dig natten lång. Att försöka sova var dödsdömt även om jag var så trött att jag höll på att stupa. Redan då var du i stort behöv av närhet och grät hjärtskärande så fort du låg någon annanstans än precis intill mig eller din pappa. Tätt, tätt… hud mot hud. Allra helst och bäst sov du självklart i famnen. Jag vågade inte blunda av rädsla att jag skulle slumra till och tappa dig. Så liten och skör, så vacker och oförstörd. Armar domnar bort och mjölksyra av obekväma ställningar. Men vi höll om dig och gav så mycket kärlek och närhet vi kunde för att ge dig den bästa starten på det här livet.
Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort samtidigt så känns det som en hel evighet sedan förlossningen och de där första extremt emotionellt jobbiga veckorna med sjukhusvistelser om vartannat. Det känns underligt att tänka på tiden innan du kom till oss då du känns som en så självklar del i vårt liv. Vår lilla familj, vi tre! Du är vårt lilla mirakel Maya!
De små är verkligen meningen med livet! Kram från oss tre!
