Det är min sista vecka innan jag börjar jobba igen och sista veckan både Mark och jag är lediga tillsammans på ett bra tag. Först hade vi en tanke på att åka iväg någonting men så beslutade vi oss för att ta tag i det vi pratat om ett bra tag nu: Projekt sova i eget rum.

Vi har haft en lugnare sovperiod där Maya större delen av natten klarade av att somna om på egen hand, utan någon hjälp av oss. Hon vaknade var annan- var tredje timme som tidigare, men efter lite gnäll och sänggymnastik somnade hon faktiskt om utan napp och klapp. Inte förrän framåt 03-04 behövde hon oss. Sagt och gjort, kanske skulle vi få sova mer än två sammanhängande timmar om vi inte vaknade av hennes nattliga ljud?

I tre nätter har Maya sovit i sitt eget rum och det har gått över all förväntan. Första natten var det en del spring, men redan andra natten sov vår älskade Maya natten igenom. Ja, ni hörde rätt. Ett mirakel! Från halv åtta på kvällen till 04 på morgonen. Tredje natten gav nästan samma resultat. Maya sov lugnt och skönt fram till tre. Lite tårar men somnade sedan om bredvid pappa. Vad är det här? Vad hände? Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Jag hade den där andra natten. Maya sov, jag låg vaken och väntade. Väntade på att hon skulle vakna, vara ledsen, behöva mig. Men hon förblev lugn och sov skönt. Jag körde med våra baby monitors och hörde att hon gnydde till då och då, men vem är helt tyst när de sover? Det var en väldigt märklig känsla. Självklart fick jag flera gånger under natten för mig att anledningen till att Maya var så tyst var för att hon slutat andas. Jag är fullkomligt medveten om hur liten den risken är när ett barn närmar sig ettårsdagen, men känslan sitter i och tankarna spökar. Jag tassade alltså in till en sovande Maya flera gånger den natten för att hitta min dotter lugnt sovandes.

Vi hoppas nu att det här sömnmönstret är här för att stanna, om i alla fall för ett litet tag.

Min lilla skruttfia, snart är du tio månader. Tiden går som vanligt lite för fort och jag hinner inte riktigt med. Det har hänt så mycket i din utveckling på så kort tid. Om en vecka så är min föräldraledighet slut och jag går på semester ett par veckor innan det är dags att hitta tillbaka till kontoret och sätta sig in i jobbet igen. Det gör ont i magen och jag får en klump i halsen när jag tänker på det och känner att jag inte riktigt är redo för det än. Tänk att jag ska spendera dagarna någon annanstans än hemma med dig. Sorgsen över att jag kanske ska missa stora saker i din utveckling. Lite orolig för att vi ska tappa vår fina kontakt. Att jag inte längre ska kunna förstå vad du vill när du pekar på någonting eller gör en viss min. Hur ofta kommer jag inte att sitta där på kontoret och längta efter att få komma hem till dig.

Nätterna fortsätter att vara stökiga. Vissa dagar går vi runt halvt medvetslösa och undrar förtvivlat när du ska låta oss få sova ett par sammanhängande timmar igen.  Du håller dessutom gärna låda på nätterna med timslånga vakenstunder. Men att vakna med dig bredvid sig på morgonen är bland det bästa som finns. Du sätter dig skrattandes upp och tänder sänglampan samtidigt som du försöker säga lampa (eller något liknande). Nattens frustration försvinner och man kan inte annat än att le. Visst längtar vi efter den dag då vi chockade vaknar och upptäcker att du sovit natten igenom, men du ska veta att vi älskar dig lika mycket ändå. Jag önskar att du förstod att din pappa och jag alltid kommer att finnas hos dig. Att du kan sova lugnt, tryggt och drömma fina drömmar.

Nu har vi varit här på Irland i två veckor. Maya får massor med kvalitetstid med sin farmor och farfar. Mark stormtrivs med att vara hemma och jag njuter av att få dela Mayas vardag med min make.. varje dag!

För ett par dagar sedan, när Mark skulle lägga Maya för en eftermiddagstupplur, fick Maya plötsligt svårt att andas. Hon fick inte luft! Mark rustade ut med henne i köket där jag befann mig och skrek på hjälp. Jag hjälpte till att slita loss Maya ur bärselen och skulle vända henne upp och ner (tror att det var det jag tänkte göra) när hon började hosta och sedan gråta. Upp kom en liten godispappersbit. Så fruktansvärt rädd jag blev. Efteråt gick jag omkring och skakade i vad som kändes som en hel evighet.

Jag ser faror överallt. Hemma har man koll på vad som finns bakom skåp och i lådor. Omplacering av lite köksredskap och så har vi ett par ”barnsäkra” lådor. Jag är inte särskilt pedantiskt av mig, men har hyffsat städat ändå. Det ligger inte alltför mycket skräp på golvet som kan utgöra livsfara. Men här, här har jag inte samma koll. Jag kan inte be svärmor möblera om hela sitt kök bara för att vi har en nyfiken liten. Ett hus på landet där en snäll gammal hund kommer och går som han vill. Klart att det ligger lite småplock på golvet.

Åter igen är tankarna där. Allt kan ryckas ifrån en, ingenting får tas för givet. Undrar om det finns föräldrar med total sinnesro. Jag har svårt att tro det. Jag kommer alltid att vara rädd för döden. Det har jag varit så länge som jag kan minnas. För mig är döden mörk och skrämmande. Jag är rädd för det okända och har med skicklighet alltid undvikit alla ”kanske aldrig mer” tankar. Sen Maya föddes så har mina tankar och känslor kring det här med döden förändrats. Jag är fortfarande rädd för att dö, kanske ännu mer än tidigare. Men om någon skulle fråga mig varför, så skulle mitt svar inte längre vara bara själviskt. Jag vill leva och vara frisk. Jag vill att Maya ska få ha sin mamma och pappa hos sig så länge som möjligt. Ännu starkare än rädslan för min egen död, är att någonting skulle hända min dotter.

Hökmamman is back!

 

I fredags var vi på förskolan här i Kvicksund för första gången. Jag var nog lite nervös innan måste erkännas. Jag tog sällskap med grannen som har en mysig liten kille, året äldre än Maya. Skulle det vara mycket barn där? Mycket spring? Gapiga ungar med snoriga näsor som kastar lego? En efter en trillade de in. De där stora, livliga, busiga fyra-femåringarna och deras mammor och pappor. Ljudnivån steg allteftersom och ja.. det flög faktiskt en och annan legobit. En smått stressad mamma, men du tog allting med ro. Verkade till och med ha det riktigt skoj. Du skrattade högt åt barnen som lekte kull runt fikabordet. All uppmärksamhet från de andra föräldrarna välkomnade du med höga tjut. Måste jag säga att du inte orkade vara vaken de sedvanliga två timmarna mellan sovstunderna. Vi fick avvika innan sångstunden då du tagit ut dig fullständigt och behövde blunda lite och bearbeta alla nya intryck.

Jag njuter av varje minut med dig, min solstråle. Njuter och hoppas att det dröjer länge, länge tills vi säger hej till nästa utvecklingsfas. Anar dock att den ligger och ruvar precis bakom hörnet. Men, det är sedan… nu är vi nu. Det är det bästa du har lärt mig Maya. Eller iallafall försöker lära mig, Hur mycket jag än planerar och försöker sia framtiden så beslutar du dig för att dessa planer måste ändras, eller rent utav avbrytas. Du tvingar in mig att vara närvarande i nuet, det bästa stället att vara. Jag behöver ingen yoga, mindfulness eller andra meditationsövningar. Jag behöver dig Maya. Jag fullkomligt älskar att vara din mamma. Stolt att vi fått just dig att älska. Du är meningen med livet och har tagit mig med på en fantastisk resa.

 ”Bebisars sömn”, ”sova hela natten”, ”sömnrutiner”, ”bebisar som sover dåligt”, ”skapa bra sömnvanor”, ”bebisar som inte somnar i barnvagnen”, ”sova halva natten”, ”bebisar som vägrar sova när vi åker bil”, ”sova i alla fall ett par timmar i sträck på natten”.

Jag bannar mig själv för att jag inte kan hålla mig borta. Var Google än tar mig så läser jag om metoder eller tips som alla ska ge ditt barn bättre sömn. Mestadels så indikeras det att vad vi gör för att få Maya att somna idag är totalt fel. ”För allt i världen, vyssa inte bebisen till sömns”. Och vi som låter Maya somna i famnen eller i bärselen eftersom det är just där som hon somnar lugnast och därmed förmodligen tryggast. Gissa om vi har försökt med andra tillvägagångssätt, just för att det enligt vad jag kan läsa på internet är helt fel att låta henne somna i famnen. Jag försöker ge henne möjlighet att lära sig att komma till ro på egen hand. Det slutar dock oftast med kaos och en hysterisk och nästintill otröstbar dotter.  Hon verkar behöva all vår hjälp för att kunna somna just nu och vill vara nära, nära.

Ändå sitter jag där med datorn och plöjer familjeforum och artiklar. Läser tips om hur vi ska få våra små att anpassa sig efter vår stressade livsstil. De ska somna själv, sova hela natten i egen säng (helst utan att äta) och sedan klara av att sova middag i barnvagnen så fort vi är iväg någonstans. Ja, allt detta bör bebisarna vara mogna för vid ungefär tre-fyra månaders ålder.

Tips 1: Skapa sömnrutiner och håll er till dem

Check! Om det är någonting som vi hakade på från början så var det just det här med rutiner. Jag är en mästare på sådant. Vid samma tid på kvällen (har justerats något då det verkade passa Maya bättre) gör vi samma saker, kväll efter kväll. Vi skapar en mysig stund, byter till pyjamas, hon får kvällsflaskan och vår förhoppning är att Maya nu ska känna att det är kväll och ska bli härligt att äntligen få sova och sträcka ut sig i spjälsängen. Stämmer som sagt inte!

Tips 2: Låt bebisen gråta korta perioder

Finns det verkligen bebisar som gråter sådär lagom så du kan gå ifrån någon minut för att sedan gå in till dem, klappa dem lite, säga att allt är bra och de faktiskt lugnar sig igen? Är det ett skämt? Allt jag vet är att får inte Maya tröst rätt omgående efter att hon blivit ledsen så jobbar hon upp ett hysteriskt gallskrik, kippar efter andan, sätter i halsen, kräks och verkar inte inse att du nu faktiskt är där för att trösta. Visst skulle hon somna tillslut, eller kanske mer kollapsa av utmattning, förtvivlan och ensamhet. Nej, det är ingenting för oss!

Tips 3: Håll en trygg hand på bebisen för att lugna

Ibland lyckas vi faktiskt få Maya att somna om på natten då hon är där i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Men inte är det med en lätt hand lite fint på hennes mage. Nej, det är hängandes över spjälsängen som du försöker krama om Maya och hennes vevande ryggsimmande små knubbiga armar samtidigt som du ger eskimåpussar och flåsar din mysiga nattandedräkt över hennes nuna.  En hand på magen är som en fis i rymden eller en droppe i havet… omärkbar!

Nä, nu får det vara slut med sömngooglandet. Varför är det fel att somna i famnen? Min älskade dotter är ju bara fyra månader gammal och behöver all den närhet och kärlek hon kan få. Särskilt när hon uppenbarligen efterfrågar det.

Det stressar upp mer än det hjälper även om det är skönt att känna att det finns otroligt många fler i samma situation. Barn är olika och har olika behov. Jag tror nog att vi är majoritet ändå, inte de med barn som somnar själv, sover hela natten utan att äta och sen sover middag massor med härliga timmar på egen hand varje dag. Och är så inte fallet så vill jag vara lyckligt ovetandes.  

Nu ska jag bara luta mig tillbaka och njuta av min vackra dotter som ligger och snusar på mitt bröst för att få sig lite sömn. Lycka!

Vem kom på det här med föräldraledighet? Jag är mammaledig men ibland känns det som att jag skulle behöva sjukskriva mig från ledigheten.

När jag var gravid så var den vanligaste kommentaren från vänner och bekanta (kanske framförallt bekanta): ”Jaha, nu var det slut på att få sova på nätterna”.  Visst förstod vi att det skulle bli sämre med sömnen. Men någonstans går det inte riktigt att föreställa sig den konstanta tröttheten förrän du sitter där klockan fyra på morgonkvisten, femtioelfte natten i rad, med en pigg liten bebis som gärna vill hoppa i ditt knä. Inte förrän då förstår du hur utmattad man kan känna sig. Inte förrän du vankar omkring i ditt nedsläckta hem med en gråtandes liten som vägrar att somna eller när du återigen stoppar in nappen, klappar och nynnar för att hjälpa till när det sovs lite oroligt. Det är otroligt tur att de små råkar vara de vackraste och finaste som finns på denna jord de där nätterna.

Vi är nu inne på andra veckan, eller är det tredje, med extra tunga nätter. I natt har jag inte lyckats få ihop två sammanhängande timmar överhuvudtaget. Fick nog en timme där i början, men sen har det varit 20 minuter här och 10 minuter där. Hur man tar sig igenom dagarna är för mig ett mysterium, men någonstans hittar man lite energi, styrka och ork. Mayas smittande skratt ger mig energi. Att se hennes fantastiska utveckling ger mig styrka och ork att fortsätta.

En sak kan man vara säker på efter bebis – man får sova väldigt lite.

Det var en gång en glad och förväntansfull blivande mamma som var fast överttygad om att hon skulle bli en sån där lugn och säker mamma. En mamma som låter sitt barn få utforska världen utan att ha en hökmamma hängandes över sig. Cool och tillbakalutad skulle hon se sitt yrväder dratta på ändan under sina första tappra försök att gå. Njuta av hur hennes hjärta utforskar omgivningen genom att klättra på köksstolarna, hoppa i soffan och ta sig upp på köksbänken. Hur hon springer fort och hoppar högt.  

Men, jag måste nog erkänna att jag är en riktigt nojig, sjåpig kycklingmamma. Faror verkar lura runt varje hörn. Är Maya för varm, för kall? Har hon suttit för länge och kanske har ont i ryggen? Ska vi öka mängden ersättning igen, äter hon inte mycket redan? Är hon inte lite extra gnällig, är hon kanske sjuk? Är det vanligt att bebisar slår sig illa i hakan när de ligger sådär på mage och tränar nacke och rygg? Äter hon inte lite dåligt? Sover hon för mycket? Sover hon för lite?

Jag anar att jag delar den här oron med många andra som blivit mamma för första gången. Att bli mamma eller pappa är att skaffa sig ständig oro. Det viktiga är nog att försöka ta en dag i taget och att  inte låta oron bli en livsstill. Att hitta rätt och kunna skilja på befogad och obefogad oro.

Sedan jag hittade Maya utan att andas i barnvagnen den där fruktansvärda dagen i oktober så har vi haft ett mobilt andningslarm som sitter fast på Mayas blöja, dag som natt. Klick, klick... dröjer det lite extra till nästa klick så slår mitt hjärta ett extra slag. Vaknar jag på natten utan att höra några klick är paniken ett faktum. Varför har inte larmet gått? Inser dock efter ett par skräckfyllda sekunder att jag inte hör klicket då jag sover i gästrummet för att få ett par timmars sammanhängande ostörd sömn. Lugnet innfinner sig... men att somna om då är inte det lättaste.

Då Maya är vaken mer och mer har vi börjat låta larmet vara dagtid, framförallt då vi myser och leker tillsammans. Det kan inte vara särskilt skönt att ha den tryckandes mot magen då det ska tränas nacke och rygg på lekmattan. Med oro i bröstet och värk i hjärtat ligger nu andningslarmet på skötbordet och Maya har slumrat till i hennes pappas famn. Jag frågar min man oroligt... du har väl koll på att hon andas? Jaaaa, säger han trött! Jag tror iallafall att han tycker att jag är lite väl överbeskyddande ibland.

Redan som gravid tänkte jag ibland att det var ett gigantiskt ansvar som skulle komma att vila på mina axlar. Jag reflekterade över mig själv som person. Vem är jag? Hur beter jag mig i vardagen? Hur uppfattar de i min omgivning min personlighet?

Jag vill ge Maya alla förutsättningar att bli en stark, godhjärtad och ärlig person när hon växer upp. Att tycka om sig själv och att respektera andra människor. Jag vill lära henne att vara öppetsinnad samt ha en positiv och sund inställning till livet. Att hon vågar stå upp för sig själv och säga ifrån när någon beter sig illa.

Men vem är jag utan mina brister? Långt ifrån perfekt och tur är väl det. Jag hoppas att Maya kan ha överseende med mina framtida misstag och mindre kloka val. De kommer att komma, var så säker. Kanske kan jag då lära henne att världen inte går under om det blir fel ibland.

Vad vi kämpade med den där amningen, både du och jag. När du föddes hade du nyföddhetsgulsot. Det gjorde dig extra trött och du orkade  inte riktigt med att äta som du skulle vilket gjorde att du tappade en del i vikt. Du gick ner lite mer än vad läkarna tyckte var okej så de höll sina ögon på både din bilirubinnivå och viktkurva. Vi var inskrivna på BB  och sedan neonatal i två veckor och gjorde vårt bästa för att få igång amningen. Du åt när du orkade och jag handmjölkade sedan mellan varven för att kunna truga i dig mat med en liten medicinkopp när du inte hade kraft till att äta själv. Handmjölkas var det som rekommenderades, att det fanns bröstpumpar att låna på BB fick vi inte reda på förrän flera dagar senare. Jag tror nog att alla BBs barnmorskor var inne minst en omgång för att hjälpa mig att få ut dessa ovärderliga droppar. Det var minst 20 olika par händer som slet och drog i mina stackars ömma bröst. Det var var varma ömsomt kalla händer. Vissa hade  mjuka handlag medan jag vred mig i smärta vid andras försök. Vissa händer stank dessutom av rök, vilket inget desinfektionsmedel i världen kunde ta bort. Smått illamående, nyförlöst och hormonpåverkad satt jag där hjälplös och tog emot alla dessa oändliga råd på hur vi skulle komma igång med amningen.

Tillslut var vi tvugna att börja med att ge den utpumpade bröstmjölken med flaska. Amning och sedan mat från medicinkopp räckte inte. Dock hade vi nu fått låna en gigantisk bröstpump från BB. När vi senare blev utskrivna från sjukhuset fortsatte jag truget med amningsförsöken och varvade det med att pumpa. Jag gick upp varannan, var tredje timme varje natt. Pumpningen i sig tog nästan en timme. Ohållbart i längden. Jag upptäckte också att problemet med restless legs som jag haft under graviditeten inte hade gett med sig. Att sitta stilla och pumpa blev därmed otroligt påfrestande och hela amningshistorien ångestladdat. Ändå var det ett svårt beslut att lägga ned amningen och börja med ersättning istället. Jag var så otroligt trött, det gjorde enormt ont och jag kände mig som en så dålig mamma. Mycket på grund av den press jag kände från samhället men framförallt mig själv. Skulle jag få ett ointelligent och sjukt barn nu?

Så klart inte! Näringsmässigt så utgör ersättning ett fullgott alternativ till bröstmjölken. Du hade ju också fått bröstmjölk i nästan en månad så lite antikroppar hade du ändå fått. Vi såg sedan till att kramas och mysa extra mycket så att du skulle få massvis av närhet och beröring ändå. Men information om alternativ till amning var inte det enklaste att hitta. Vi kände nog att man fick läsa på rätt mycket själv. Sedan har vi en jättebra barnmorska på BVC och när vi berättade att vi ville köra på ersättning istället så tyckte hon att det var ett bra beslut. Så här i efterhand kan det kännas som att hon inte kunde uppmuntra oss att skippa amningen, men när vi själva tog beslutet så var det fritt fram för henne att ge vidare rekommendationer.

Nu är du snart hela tre månader underbara Maya. Med ersättning i magen har du gjort stora framsteg och viktkurvan pekar stadigt uppåt. Vår stora tjej! Idag är jag en stolt flaskmatarmamma som försöker ignorera förmanande blickar när flaskan åker fram. Jag vet att vi gjorde vad som var bäst för oss och idag har jag en trygg, mysig och otroligt intelligent dotter. Varje dag upptäcker du någonting nytt. Att vara förälder till just dig är omtumlande och helt fantastiskt.

Det är den bilden som man ska visa utåt. Facebook fenomenet gör det inte enklare. Statusuppdateringar som visar vad ”alla andra” nyblivna mammor gör på dagarna ger absolut prestationsångets. Det är kaffe latte på stans innecafé, frisörbesök eller shopping av klänningen till nyårsfesten med bebis lugnt sovandes i barnvagnen. Pigga och leendes även om natten endast erbjöd knappa två timmars sömn.

Varför vill man ge en sån perfekt bild av familjelivet, sig själv som mamma och sin älskade bebis? Fy skäms den nyblivna mamman som inte tar de längsta promenaderna för att bebis ska få frisk luft, hinner med ett par träningspass i veckan när den perfekta pappan tar över någon timme på kvällen efter en effektiv dag på arbetet.

Att saker inte blivit som man tänkt sig slätas över och pratas inte om utanför husets väggar. Att det är obeskrivligt jobbigt och frustrerande ibland. Att man ifrågarsätter sig själv i den här nya och viktiga rollen som mamma åt en liten person som är totalt beroende av dig.  Såklart är man lyckling, så obeskrivligt lycklig. Tro ingenting annat!!! Den här vackra varelsen man har i famnen ÄR det bästa som hänt. Men varför håller vi tyst när vi istället borde stötta varandra?

Jag har fortsatt hålla kontakten med framförallt två stycken från den föräldragrupp vi hade inför förlossningen. I söndags var de över på en fika och det var underbart att få vältra sig i bebisprat men också att få prata om alla problemen, dela erfarenheter och få tips. Om jag är ärlig så är det faktiskt skönt att höra/se att det är andra som också har det tungt mellan status uppdateringarna på Facebook.  

Så, det är helt okej att vissa dagar inte ens få på sig rena underkläder och gå omkring i pyjamas tills maken kommer hem. De dagar då jag inte har någonting planerat och bara kan vara hemma, vilket är de flesta, så vill jag vara tillgänglig min guldklimp och inte stressa ner henne i babysittern var vaken minut så jag kan få den där välbehövliga duschen. Hon verkar inte bry sig ett smack om att min andedräkt inte doftar mint och att mitt hår är flottigt. Hon firar av sitt tandlösa leende när hon ser mig ändå och verkar vara så lycklig över att just jag är hennes mamma och finns i hennes närhet när hon behöver det. Och jag är så lycklig över att det är just hon som är vår dotter.

Vad gjorde vi om dagarna innan du kom och vände hela vår värld upp och ner? Det känns så otroligt avlägset. Är det verkligen bara åtta veckor sedan som jag satt och kämpade med rapporten som skulle presenteras för våra leverantörer veckan därpå. Jobbet och min prestation där var i så stort fokus. Perfektionist var jag nog... och visst hade jag kanske orimliga krav på mig själv ibland. Pushade mig till det yttersta och att inte möta deadlines, presentera den fulländande rapporten eller leverera ett felfritt projekt var ett misslyckande.

Det blev aldrig så att jag presenterade den där rapporten. Fyra veckor innan beräknat födelsedatum, efter ett nattligt toalettbesök gick vattnet. Då värkarbetet inte var igång så blev vi ombedda att gå och lägga oss igen och få några välbehövliga timmars sömn för att sedan komma in på kontroll klockan nio morgonen därpå. Sova, var de inte kloka? Två chockade och smått hispiga blivande föräldrar irrade omkring här hemma. BB-väskan packades och bilskyddet skulle monteras i bilen. Sedan var det ju den här rapporten som skulle presenteras. Osammanhängande jobbmail skickades iväg till kollegor mitt i natten i ett försök att säkra oavslutade arbetsuppgifter. Idag, åtta veckor senare, känns detta som vansinne. Att invänta att värkarbetet skulle sätta igång placerad vid köksbordet med jobbdatorn i högsta hugg klockan två på natten, känns som fel fokus. Sittandes på en handduk för att rädda stolen från vatten som fortfarande sipprade skickades det rapporter och dokument hej vilt. Jag tror nog att mina visa kollegor hade löst det mesta ändå, men detta fanns inte på kartan den där tidiga, regniga morgonen i september.  

Självklart blev vi hemskickade efter den där första kontrollen på förlossningen. Hem för att invänta värkarbetet. Det var då det slog mig att vi skulle få en för tidigt född bebis. Ett barn som förmodligen skulle vara så liten, så liten. De kläder jag redan inhandlat och vikt fint i byrån hemma skulle ju inte alls passa utan vara alldeles för stora. Maken min hade ingenting att säga till om när hans smått irrationella fru bestämde att vi var tvugna att ta en sväng via Lindex på vägen hem för att inhandla lite mindre bebiskläder. Åter igen så gjorde jag allt för att inte tänka på stundande förlossning, utan löste de problem som kändes överkomliga. Är otroligt glad så här i efterhand att jag inte mötte någon jag känner där bland bebiskläderna på Tuna Park. Halvt hängandes på klädhyllorna, kvidande och stönande av värkar, iklädd halvsjaskig träningsoverall, fick jag tag i ett par plagg som Mark fick ställa sig i kassan för att inhandla. Sådär ja... nu var jag redo. Eller var jag det?

Smärtan vid en förlossning går inte att beskriva. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur ont det skulle göra. Med både lustgas och ryggmärgsbedövning till hjälp föddes du i vidöppet läge vid nio den kvällen, ungefär 20 timmar efter att vattnet gått. Men smärtan känns i dag oväsentlig. Ordenligt omtöcknade hela familjen, men lyckan var total när du äntligen låg där på mitt bröst och gav prov på dina lungors kapacitet. Den där jobbrapporten ägnades inte en tanke. Jag hade nu och för alltid fått andra prioriteringar.  

Maya är sju veckor idag. Vi besökte BVC och fick ny vikt och längd. Stolta föräldrar till en 4900 g tung guldklimp som mäter hela 56,8 cm.

Igår var en bra dag. Kände mig lugn och har fått tillbaka lite av mitt starka jag. Hade ett bra samtal med kuratorn också. Jag har varit lite orolig för den ljudstress jag haft de senaste dagarna, men enligt kuratorn så är det inget konstigt efter allt. Hjärnan är trött och orkar inte filtrera ljuden och toleransen är lägre. Det bör ge med sig snart... skönt att höra!

Idag lyser solen, härligt novemberväder. Mark har föreslagit en promenad nu på förmiddagen. Med rejäl ångest sitter jag nu och laddar för  det som komma skall. Kan inte undvika barnvagnen och promenader med Maya i all evighet och nu när Mark är hemma vill jag passa på då jag har hans stöd. Han är som vanligt lugn som en filbunke.

Nu har det snart gått en vecka. Hur förväntas jag må? Ska allting vara som vanligt igen nu? Det känns inte som vanligt.

Idag har varit en rätt bra dag men jag är så glad över att Mark kommer att vara hemma i nästa vecka också. Annars hade jag nog inte varit så lugn som jag faktiskt är. Det är fortfarande svårt att andas och jag får hjärtklappning när jag varken hör eller ser att Maya andas. När hon sover djupt så rör sig knappt bröstkorgen och då är det svårt att hålla sig från att väcka henne.

Min fina, underbara dotter... 44 dagar gammal idag.

Jag tappade kontakten med dig. Du svimmade flera gånger och ville inte vakna till. Ögonen rullade bakåt och jag trodde att du skulle sluta andas igen. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Tidigare när jag hört ambulanssirener har det svidit till i magen och jag skickade alltid en har önskan att den inte var på väg till någon jag tyckte om. Men den här gången medförde ljudet ett sådant lugn. Med ambulansen kom också räddningen. Nu skulle du klara dig. Om du slutade andas igen så fanns det hjälp.

Chocken kom när vi väl var på sjukhuset och en läkare hade tittat på dig. Illamående, huvudvärk och fruktansvärd magont. Jag skakade och tårarna bara rann. Tanken på att kunna förlora dig var, och är fortfarande, så smärtsam.

Vi stannade kvar på sjukhuset i två nätter för observation och fortsatt provtagning. Du visade dig vara fullt frisk och vad som faktiskt  hände i måndags kommer jag aldrig att få reda på. Jag vet inte om du hade somnat ifrån oss för alltid om jag inte funnit dig när jag gjorde eller om du hade hittat tillbaka till andningen igen av egen kraft.

Måndagen den 29 oktober var den värsta dagen i mitt liv. Din hud var så blek och kall.. min älskade dotter. Din bröstkorg var stilla, utan minsta rörelse, när jag skulle ta upp dig från barnvagnen efter vår promenad. Du andades inte.

Det som hände känns nästan som en dröm men samtidigt så tydligt och nära. Så starkt och det gör ont att tänka på det. Samtidigt kan jag inte släppa den där dagen .. de där sekunderna, minuterna, timmarna spelas upp om och om igen i mitt huvud. Bilder så skrämmande som för alltid etsat sig fast.

Vad jag älskar dig mitt hjärta, min gukdklimp. Så mycket som känns oviktigt. Vi spenderar så mycket tid på att klaga på saker son är betydelselösa. Vad som verkligen betyder något är att vi fortfarande har dig kvar hos oss. 

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunna föreställa mig att jag en dag skulle behöva genomföra konstgjord andning på min fem veckor gamla dotter. I panik blåste jag min varma luft genom din lilla mun och näsa. Jag kände hur din bröstkorg höjdes under min hand. Var det dina egna andetag eller endast ett resultat av min luft i dina små lungor. Jag lyfte upp dig ur vagnen och la dig på vår säng där jag fortsatte med att massera ditt bröst. Plötsligt slog du upp dina vackra blå ögon och tittade förvånat på mig. Jag grät av lättnad och du tittade på mig med en överraskad blick.