Nu har vi varit här på Irland i två veckor. Maya får massor med kvalitetstid med sin farmor och farfar. Mark stormtrivs med att vara hemma och jag njuter av att få dela Mayas vardag med min make.. varje dag!

För ett par dagar sedan, när Mark skulle lägga Maya för en eftermiddagstupplur, fick Maya plötsligt svårt att andas. Hon fick inte luft! Mark rustade ut med henne i köket där jag befann mig och skrek på hjälp. Jag hjälpte till att slita loss Maya ur bärselen och skulle vända henne upp och ner (tror att det var det jag tänkte göra) när hon började hosta och sedan gråta. Upp kom en liten godispappersbit. Så fruktansvärt rädd jag blev. Efteråt gick jag omkring och skakade i vad som kändes som en hel evighet.

Jag ser faror överallt. Hemma har man koll på vad som finns bakom skåp och i lådor. Omplacering av lite köksredskap och så har vi ett par ”barnsäkra” lådor. Jag är inte särskilt pedantiskt av mig, men har hyffsat städat ändå. Det ligger inte alltför mycket skräp på golvet som kan utgöra livsfara. Men här, här har jag inte samma koll. Jag kan inte be svärmor möblera om hela sitt kök bara för att vi har en nyfiken liten. Ett hus på landet där en snäll gammal hund kommer och går som han vill. Klart att det ligger lite småplock på golvet.

Åter igen är tankarna där. Allt kan ryckas ifrån en, ingenting får tas för givet. Undrar om det finns föräldrar med total sinnesro. Jag har svårt att tro det. Jag kommer alltid att vara rädd för döden. Det har jag varit så länge som jag kan minnas. För mig är döden mörk och skrämmande. Jag är rädd för det okända och har med skicklighet alltid undvikit alla ”kanske aldrig mer” tankar. Sen Maya föddes så har mina tankar och känslor kring det här med döden förändrats. Jag är fortfarande rädd för att dö, kanske ännu mer än tidigare. Men om någon skulle fråga mig varför, så skulle mitt svar inte längre vara bara själviskt. Jag vill leva och vara frisk. Jag vill att Maya ska få ha sin mamma och pappa hos sig så länge som möjligt. Ännu starkare än rädslan för min egen död, är att någonting skulle hända min dotter.

Hökmamman is back!

 

1:a Advent har spenderats med familjen från Irland. Marks föräldrar och syster var över ett par dagar för att hälsa på i nya huset och träffa Maya. Farföräldrarna skämde bort deras första barnbarn ordentligt med en mängd presenter men framförallt med massor av mys. Det var också härligt att se hur glad Mark var över att äntligen få visa upp vår underbara dotter för dem. Jag vet att det gör honom ledsen att inte få dela allt det här med dom på samma sätt som jag kan göra med min familj.

En underbar överraskning var en liten kruka med Shamrock, en typ av klöver vilken är lite av en symbol för Irland. Tanken var att Maya skulle få sätta sin fot på jorden i krukan och därmed ha satt sin fot på Irländsk mark. Sedan kan vi plantera ut Shamrocken i trädgården nästa år som ett Irländskt inslag i vår annars så svenska trädgård. Otroligt uppskattat!

Mayas stackars mage fortsätter att böka. Hon sover dåligt på nätterna. Krampar, grymtar som en gris och spänner sig som en fiolsträng. Vevar med armarna för att sedan krypa ihop och dra upp benen mot magen. Så håller hon på i princip hela natten men det blir värre framåt morgontimmarna. En stund sover hon faktiskt genom besvären och får därmed lite sömn, men tillslut så vaknar hon förstås och gråter.

I samråd med BVC har vi kommit överens om att testa med ersättning utan komjölksprotein för att se om det kan hjälpa någonting. Den första flaskan i måndags ratades totalt av Maya och jag klandrar henne inte. Det luktade något fruktansvärt illa och smakade därefter. Nästa omgång körde vi en variant där vi blandade den nya ersättningen med den gamla. Det gick ner, om än tveksamt, så tanken är nu att vi successivt ska öka mängden av den ”nya” ersättningen och förhoppningsvis kan vi köra fullt ut om ett par dar.. Håller tummarna för att det här lugnar Mayas mage lite.