Då var vi här. Tralee, County Kerry, Irland… Mayas andra hem. Installerade hos farmor och farfar pustar vi ut efter resan. Vi vet sedan innan att resa med små barn kräver planering. Det blir mycket packning och resan måste få ta sin lilla tid. Men att packa för en månad iväg var så smått knepigt. Det var tajt med både vikt och plats. Väskor packades och packades om otaliga gånger. Tidig torsdag morgon (fortfarande natt om ni frågar mig) lyfter vi försiktigt in Maya i en packad och startklar bil i en naiv förhoppning om att hon skulle fortsätta sova någon timme till. Vi skulle vara en bra bit på väg mot Arlanda när hon slog upp sina blå. Självklart var så inte fallet. Däremot så var hon lagom morgonseg och relativt lätt att underhålla så vi lyckades med konststycket att ta oss hela vägen till långtidsparkeringen utan ett stopp.

Maya slocknade sedan oväntat i bärselen i kön till incheckningen, som för övrigt var olidligt lång? Hon sov sig igenom incheckning och, hör och häpna, även säkerhetskontrollen. Snälla kontrollanter lät mig gå igenom med bärselen på och en snusandes Maya i. En pigg liten tjej fick caféfrukost innan det var dags för lek i barnloungen. Elsa Beskow i all ära men Maya tyckte nog att det var roligare att krypa omkring och titta på de stora barnen än att utforska Hattstugan.

Vid gaten fick Maya hänga lite i bärselen igen. Vi stod och väntade på ett försenat flyg och där, mitt i allt stoj och stim, somnade Maya igen.  Vi hade därmed en pigg tjej som sedan klarade flygresan galant. Snacka om det var stolta föräldrar som tog emot flygvärdinnornas beröm. Ja, nu var det kanske så att de lovordade vår dotter, men vi tog glatt åt oss.

Ett smärre kaos uppstod sedan vid biluthyrningsfirman när vår hög med bagage självklart inte fick plats i bokad bil. Vet inte hur många gånger Mark försökte packa om och stuva bland väskor och barnvagn innan han gav upp. Vi fick motvilligt uppgradera oss till en lite större variant för att kunna ta oss vidare.  Jag kan nämna att Maya höll godast min och visade minst irritation under detta spektakel. Efter mycket om och men checkade två utmattade föräldrar och en nöjd liten tjej in på hotellet där natten skulle spenderas.    

Efter en knölig natt med mindre god sömn var det dags att ta oss från Dublin till Tralee med, den nu lite större bilen.  En bilresa som i vanliga fall bör ta runt en fyra timmar tog oss ungefär sex-sju timmar att genomföra. Många raster och bensträckare fick det bli. Endast ett katastrofläge då Maya tappade humöret totalt. Gnäll som övergick till gråt. Gallskriket var sedan ett faktum. I det läget brukar Maya bli helt okontaktbar. Gråter och skriker tills luften tar slut. Kippar efter andan och sätter i halsen. I panik fick vi stanna utefter motorvägen och hjälpa Maya att lugna ner sig och hitta tillbaka till en lugn andning igen. Usch och fy för de där utbrotten. Framåt eftermiddagen anlände en mycket trött familj till Tralee. Skönt att det är en månad tills vi åker hem igen.