Innan avfärd höll jag i alla fall tummarna för att det skulle bli tre bättre nätter när jag var borta. Dåligt samvete hade jag också. För att jag lämnade Mark själv (oumbärlig som man ibland får för sig att man är.. pinsamt nog). För att inte tala om hur det kändes att lämna Maya. Jag hade nog inte förväntat mig att det faktiskt skulle bli så jobbigt som det faktiskt blev. De där sista timmarna innan tåget skulle gå var oändligt långa. Jag kunde självklart inte hålla tårarna borta när det skulle sägas hejdå och Maya tittade storögt och förvånat på mig. Hon undrade förmodligen vad hennes mamma höll på med och trodde säkerligen att hon hade patent på det där med att gråta.

Av alla dagar så bestämde sig sedan flygbolaget jag åkte med att strejka, just den dagen då hemresan var bokad. Tre dagar blev fyra. Fyra oändligt långa dagar. Resan gick annars bra men jag kämpade ordentligt för att inte prata för mycket bebis med mina kollegor då de flesta av dem inte är särskilt intresserade av vare sig blöjmärken, föräldradagar eller utvecklingssprång. Vad ska man prata om utöver mat- och sovrutiner för de små? Jag fick flera gånger sätta mig på handen som så gärna ville slita upp telefonen och visa lite bilder på Maya. Ska jag vara ärlig så fick chefen se en bild i taxin på väg hem från flygplatsen… eller två var det kanske. Men då hade jag ju hållit mig i hela fyra dagar.

Helgen gick självklart jättebra. Maya sov väl… sådär som hon brukar göra. Pappa och dotter fick massor av viktig kvalitetstid utan att ha denna besserwisser till fru och hök till mamma hängandes över sig. Känslan att sedan få komma hem var helt obeskrivlig. Jag var faktiskt lite nervös och orolig för att Maya skulle bli ledsen när hon såg mig. Kanske arg för att jag varit borta. Men hon sken upp som den vackraste sol och ögonen glittrade när hon såg mig. Min guldklimp!!!  Känslan sitter fortfarande i och om det är möjligt så älskar jag nog henne ännu mer nu, efter att ha varit borta från henne.. i fyra lååånga dagar.