Trá Lí
Då var vi här. Tralee, County Kerry, Irland… Mayas andra hem. Installerade hos farmor och farfar pustar vi ut efter resan. Vi vet sedan innan att resa med små barn kräver planering. Det blir mycket packning och resan måste få ta sin lilla tid. Men att packa för en månad iväg var så smått knepigt. Det var tajt med både vikt och plats. Väskor packades och packades om otaliga gånger. Tidig torsdag morgon (fortfarande natt om ni frågar mig) lyfter vi försiktigt in Maya i en packad och startklar bil i en naiv förhoppning om att hon skulle fortsätta sova någon timme till. Vi skulle vara en bra bit på väg mot Arlanda när hon slog upp sina blå. Självklart var så inte fallet. Däremot så var hon lagom morgonseg och relativt lätt att underhålla så vi lyckades med konststycket att ta oss hela vägen till långtidsparkeringen utan ett stopp.
Maya slocknade sedan oväntat i bärselen i kön till incheckningen, som för övrigt var olidligt lång? Hon sov sig igenom incheckning och, hör och häpna, även säkerhetskontrollen. Snälla kontrollanter lät mig gå igenom med bärselen på och en snusandes Maya i. En pigg liten tjej fick caféfrukost innan det var dags för lek i barnloungen. Elsa Beskow i all ära men Maya tyckte nog att det var roligare att krypa omkring och titta på de stora barnen än att utforska Hattstugan.
Vid gaten fick Maya hänga lite i bärselen igen. Vi stod och väntade på ett försenat flyg och där, mitt i allt stoj och stim, somnade Maya igen. Vi hade därmed en pigg tjej som sedan klarade flygresan galant. Snacka om det var stolta föräldrar som tog emot flygvärdinnornas beröm. Ja, nu var det kanske så att de lovordade vår dotter, men vi tog glatt åt oss.
Ett smärre kaos uppstod sedan vid biluthyrningsfirman när vår hög med bagage självklart inte fick plats i bokad bil. Vet inte hur många gånger Mark försökte packa om och stuva bland väskor och barnvagn innan han gav upp. Vi fick motvilligt uppgradera oss till en lite större variant för att kunna ta oss vidare. Jag kan nämna att Maya höll godast min och visade minst irritation under detta spektakel. Efter mycket om och men checkade två utmattade föräldrar och en nöjd liten tjej in på hotellet där natten skulle spenderas.
Efter en knölig natt med mindre god sömn var det dags att ta oss från Dublin till Tralee med, den nu lite större bilen. En bilresa som i vanliga fall bör ta runt en fyra timmar tog oss ungefär sex-sju timmar att genomföra. Många raster och bensträckare fick det bli. Endast ett katastrofläge då Maya tappade humöret totalt. Gnäll som övergick till gråt. Gallskriket var sedan ett faktum. I det läget brukar Maya bli helt okontaktbar. Gråter och skriker tills luften tar slut. Kippar efter andan och sätter i halsen. I panik fick vi stanna utefter motorvägen och hjälpa Maya att lugna ner sig och hitta tillbaka till en lugn andning igen. Usch och fy för de där utbrotten. Framåt eftermiddagen anlände en mycket trött familj till Tralee. Skönt att det är en månad tills vi åker hem igen.
Underbara sommar
Jag räknar även dagarna tills det att vi åker till Irland. Mayas första flygresa. På det en fyra timmars bilresa från Dublin ner till Tralee och farmor och farfar. Ser fram emot Irland, men inte själva resan dit. Maya fortsätter att ogilla det här med att åka bil en längre tur och att sova i bilen är inte poppis alls. Jag har laddat med tuggummin mot åksjuka och ingefärstabletter från hälsokosten att knapra på när det blir som värst. Slingriga irländska småvägar och en Maya som kräver en del underhållning innebär fyra timmar av kraftigt illamående. Det är dags att jag lär mig det här med att köra på vänster sida så Mark och jag kan turas att vara förare.
I övrigt så kan jag tillägga att jag inte räknar dagarna tills det att jag ska börja jobba igen. Har pratat med vänner som varit hemma med sina små och många har nämnt att de såg fram emot att börja jobba när det väl var dags. Jag känner att jag inte riktigt är där än. Maya utvecklas så mycket varje dag fortfarande och jag vill inte missa en sekund. Nä, jag släpper den tanken och njuter av nu istället. Underbara sommarmånader att se fram emot.
Gotlandsbesök
Det är helt fantastiskt att få följa din utveckling. Det går i en rasande fart. Framsteg och motgångar! Spännande att se hur du kämpar för att uppnå nya färdigheter. Även jag som förälder har lär mig så mycket hela tiden.
I förra helgen var vi på Gotland och hälsade på min syster och dina kusiner. Du tycker väldigt mycket om att träffa andra barn och jag tror att du framförallt tyckte att det var skoj att få leka med din tre månader äldre kusin Isabella. Däremot blev du otroligt frustrerad när Isabella mitt i leken kröp iväg för att undersöka någonting på andra sidan av rummet. Kvar satt du och gjorde ditt bästa för att haka på. Det blir som bäst en två meter hoppandes på rumpan. Jag önskar att vi haft flera dagar på oss tillsamman med min systers familj. Att ha lite äldre barn runt omkring sig hade gjort susen för din utveckling.
Du har i veckan fortsatt att kämpa på att förflytta dig. Jag gör mitt bästa för att fånga upp de fall som ser lite farligare ut men samtidigt låta dig ramla lite lagom och uppmuntra dina tappra försök. Ett par blåmärken har det hunnit bli och jag anar att det kommer att bli fler.
Tre dagar blev fyra
Innan avfärd höll jag i alla fall tummarna för att det skulle bli tre bättre nätter när jag var borta. Dåligt samvete hade jag också. För att jag lämnade Mark själv (oumbärlig som man ibland får för sig att man är.. pinsamt nog). För att inte tala om hur det kändes att lämna Maya. Jag hade nog inte förväntat mig att det faktiskt skulle bli så jobbigt som det faktiskt blev. De där sista timmarna innan tåget skulle gå var oändligt långa. Jag kunde självklart inte hålla tårarna borta när det skulle sägas hejdå och Maya tittade storögt och förvånat på mig. Hon undrade förmodligen vad hennes mamma höll på med och trodde säkerligen att hon hade patent på det där med att gråta.
Av alla dagar så bestämde sig sedan flygbolaget jag åkte med att strejka, just den dagen då hemresan var bokad. Tre dagar blev fyra. Fyra oändligt långa dagar. Resan gick annars bra men jag kämpade ordentligt för att inte prata för mycket bebis med mina kollegor då de flesta av dem inte är särskilt intresserade av vare sig blöjmärken, föräldradagar eller utvecklingssprång. Vad ska man prata om utöver mat- och sovrutiner för de små? Jag fick flera gånger sätta mig på handen som så gärna ville slita upp telefonen och visa lite bilder på Maya. Ska jag vara ärlig så fick chefen se en bild i taxin på väg hem från flygplatsen… eller två var det kanske. Men då hade jag ju hållit mig i hela fyra dagar.
Helgen gick självklart jättebra. Maya sov väl… sådär som hon brukar göra. Pappa och dotter fick massor av viktig kvalitetstid utan att ha denna besserwisser till fru och hök till mamma hängandes över sig. Känslan att sedan få komma hem var helt obeskrivlig. Jag var faktiskt lite nervös och orolig för att Maya skulle bli ledsen när hon såg mig. Kanske arg för att jag varit borta. Men hon sken upp som den vackraste sol och ögonen glittrade när hon såg mig. Min guldklimp!!! Känslan sitter fortfarande i och om det är möjligt så älskar jag nog henne ännu mer nu, efter att ha varit borta från henne.. i fyra lååånga dagar.
Påskhelg med extra allt
På schemat stod mysig heldag hemma hon mina föräldrar. Min syster och hennes familj skulle komma upp från Gotland och det skulle ätas påsklunch, öppnas påskägg och mysas. Sedan skulle jag och Mark ta med Maya till Stockholm över två nätter för att umgås och komma ifrån alla måsten. Långa promenader och god mat på något trevligt lunchställe. Sköna hotellsängar och serverad frukostbuffé att avnjuta på morgonkvisten. SMHI hade utlovat också utlovat strålande solsken påskhelgen till ära.
Nu är det vardag igen och jag är totalt utmattad efter helgens bravader. Går dock in i ny vecka ett gäng erfarenheter rikare. Noterat några lärdomar att ta fasta vid inför nästa utflykt.
1. Ett barn som tidigare inte sovit i bilstolen kommer inte göra det nu heller även om du tajmar sömn och mat helt perfekt. En dryg timmes bilfärd är väldigt lång med en liten som gallskriker, hulkar och kippar efter andan om vartannat. Mardröm! Räkna med många stopp på vägen!
2. En mans förkylning ÄR värre än en kvinnas. Att inbilla sig någonting annat och tro att de kan köra på som du själv gjorde veckan innan fast halsen ömmade och snoret rann är upplagt för frustration.
3. Noteras det att ditt barn är mitt uppe i en jobbig utvecklingsfas och på det ska få sin första tand.. för allt i världen, stanna hemma! Avboka alla sociala aktiviteter och fyll kylskåpet med diverse godsaker så kan ni sedan låsa dörren om er och ta hand om en liten gnällfis i lugn och ro.
4. Boka gärna hotell som ger möjlighet till tidig frukost även på helger då det är rätt påfrestande att hänga på ett hotellrum med en uttråkad liten som har vaknat lite extra tidigt natten till ära. Inte särskilt lockande att böka på sig overall, ta hissen fem våningar ner, ut i minus grader och promenera gatan upp tillsammans med ett gäng människor på väg hem från krogen.
5. Kod brun kan infalla närsomhelst, varsomhelst. Ta med inte bara en, utan två extra set kläder och ha koll på var närmaste toalett med skötbord är. För allt i världen, placera er inte på ett café utan skötbord och tänk att ni kan byta kissblöjan i vagnen om det krisar. Det kanske inte blir en kissblöja.
Vart åker vi härnäst?
