Nu har vi varit här på Irland i två veckor. Maya får massor med kvalitetstid med sin farmor och farfar. Mark stormtrivs med att vara hemma och jag njuter av att få dela Mayas vardag med min make.. varje dag!

För ett par dagar sedan, när Mark skulle lägga Maya för en eftermiddagstupplur, fick Maya plötsligt svårt att andas. Hon fick inte luft! Mark rustade ut med henne i köket där jag befann mig och skrek på hjälp. Jag hjälpte till att slita loss Maya ur bärselen och skulle vända henne upp och ner (tror att det var det jag tänkte göra) när hon började hosta och sedan gråta. Upp kom en liten godispappersbit. Så fruktansvärt rädd jag blev. Efteråt gick jag omkring och skakade i vad som kändes som en hel evighet.

Jag ser faror överallt. Hemma har man koll på vad som finns bakom skåp och i lådor. Omplacering av lite köksredskap och så har vi ett par ”barnsäkra” lådor. Jag är inte särskilt pedantiskt av mig, men har hyffsat städat ändå. Det ligger inte alltför mycket skräp på golvet som kan utgöra livsfara. Men här, här har jag inte samma koll. Jag kan inte be svärmor möblera om hela sitt kök bara för att vi har en nyfiken liten. Ett hus på landet där en snäll gammal hund kommer och går som han vill. Klart att det ligger lite småplock på golvet.

Åter igen är tankarna där. Allt kan ryckas ifrån en, ingenting får tas för givet. Undrar om det finns föräldrar med total sinnesro. Jag har svårt att tro det. Jag kommer alltid att vara rädd för döden. Det har jag varit så länge som jag kan minnas. För mig är döden mörk och skrämmande. Jag är rädd för det okända och har med skicklighet alltid undvikit alla ”kanske aldrig mer” tankar. Sen Maya föddes så har mina tankar och känslor kring det här med döden förändrats. Jag är fortfarande rädd för att dö, kanske ännu mer än tidigare. Men om någon skulle fråga mig varför, så skulle mitt svar inte längre vara bara själviskt. Jag vill leva och vara frisk. Jag vill att Maya ska få ha sin mamma och pappa hos sig så länge som möjligt. Ännu starkare än rädslan för min egen död, är att någonting skulle hända min dotter.

Hökmamman is back!