Det är min sista vecka innan jag börjar jobba igen och sista veckan både Mark och jag är lediga tillsammans på ett bra tag. Först hade vi en tanke på att åka iväg någonting men så beslutade vi oss för att ta tag i det vi pratat om ett bra tag nu: Projekt sova i eget rum.

Vi har haft en lugnare sovperiod där Maya större delen av natten klarade av att somna om på egen hand, utan någon hjälp av oss. Hon vaknade var annan- var tredje timme som tidigare, men efter lite gnäll och sänggymnastik somnade hon faktiskt om utan napp och klapp. Inte förrän framåt 03-04 behövde hon oss. Sagt och gjort, kanske skulle vi få sova mer än två sammanhängande timmar om vi inte vaknade av hennes nattliga ljud?

I tre nätter har Maya sovit i sitt eget rum och det har gått över all förväntan. Första natten var det en del spring, men redan andra natten sov vår älskade Maya natten igenom. Ja, ni hörde rätt. Ett mirakel! Från halv åtta på kvällen till 04 på morgonen. Tredje natten gav nästan samma resultat. Maya sov lugnt och skönt fram till tre. Lite tårar men somnade sedan om bredvid pappa. Vad är det här? Vad hände? Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Jag hade den där andra natten. Maya sov, jag låg vaken och väntade. Väntade på att hon skulle vakna, vara ledsen, behöva mig. Men hon förblev lugn och sov skönt. Jag körde med våra baby monitors och hörde att hon gnydde till då och då, men vem är helt tyst när de sover? Det var en väldigt märklig känsla. Självklart fick jag flera gånger under natten för mig att anledningen till att Maya var så tyst var för att hon slutat andas. Jag är fullkomligt medveten om hur liten den risken är när ett barn närmar sig ettårsdagen, men känslan sitter i och tankarna spökar. Jag tassade alltså in till en sovande Maya flera gånger den natten för att hitta min dotter lugnt sovandes.

Vi hoppas nu att det här sömnmönstret är här för att stanna, om i alla fall för ett litet tag.