I fredags var vi på förskolan här i Kvicksund för första gången. Jag var nog lite nervös innan måste erkännas. Jag tog sällskap med grannen som har en mysig liten kille, året äldre än Maya. Skulle det vara mycket barn där? Mycket spring? Gapiga ungar med snoriga näsor som kastar lego? En efter en trillade de in. De där stora, livliga, busiga fyra-femåringarna och deras mammor och pappor. Ljudnivån steg allteftersom och ja.. det flög faktiskt en och annan legobit. En smått stressad mamma, men du tog allting med ro. Verkade till och med ha det riktigt skoj. Du skrattade högt åt barnen som lekte kull runt fikabordet. All uppmärksamhet från de andra föräldrarna välkomnade du med höga tjut. Måste jag säga att du inte orkade vara vaken de sedvanliga två timmarna mellan sovstunderna. Vi fick avvika innan sångstunden då du tagit ut dig fullständigt och behövde blunda lite och bearbeta alla nya intryck.

Jag njuter av varje minut med dig, min solstråle. Njuter och hoppas att det dröjer länge, länge tills vi säger hej till nästa utvecklingsfas. Anar dock att den ligger och ruvar precis bakom hörnet. Men, det är sedan… nu är vi nu. Det är det bästa du har lärt mig Maya. Eller iallafall försöker lära mig, Hur mycket jag än planerar och försöker sia framtiden så beslutar du dig för att dessa planer måste ändras, eller rent utav avbrytas. Du tvingar in mig att vara närvarande i nuet, det bästa stället att vara. Jag behöver ingen yoga, mindfulness eller andra meditationsövningar. Jag behöver dig Maya. Jag fullkomligt älskar att vara din mamma. Stolt att vi fått just dig att älska. Du är meningen med livet och har tagit mig med på en fantastisk resa.