Det har varit en rätt tuff vecka. Tror att det händer mycket i Mayas värld just nu och hon är lite extra kinkig och gnällig. Samtidigt så fortsätter magen att krångla. Framåt eftermiddagen i tisdags var det inte mycket som fick dottern vår nöjd. Bar och bar... buffade rumpan, masserade magen och överöste med pussar och mys. När man bara har en två-tre timmars sömn i bagaget från natten innan så är det svårt att hålla och tårarna borta när ingenting verkar trösta.

När Mark kom hem på kvällen fick han en högröd gallskrikandes dotter i famnen. Frun hans stegade samtidigt ut i novembermörkret utan ett ord. Han är helt slut han med stackarn och drar ett tungt lass här hemma. Men just då behövde jag en promenad i min ensamhet och hämta lite energi så att jag kunde fortsätta överösa vår guldklimp med pussar och mys när jag kom tillbaka.

En nyfunnen vän som också precis har fått barn sa häromdagen att det är som att man känslomässigt hela tiden balanserar på en tunn liten spindeltråd. På en liten spindeltråd.. och i tisdags var jag elefanten som inte tyckte att det var så intressant. Jag gick inte och hämtade en annan elefant utan gick ut i mörkret och tystnaden.

Igår hade Maya och jag däremot en underbar dag. Hon hämtade igen en del sömn (á la Maya style så klart) och under vakentiden utforskade vi tillsammans den nya världen som de senaste dagarna öppnat upp sig för henne. Mitt ansikte är mycket roligt att studera. Färgglada föremål och framförallt de som låter är populära. Favoritskallran ”masken” blev dock neddränkt av en kaskadkräkning då Maya blev alltför uppspelt. Att ha två egna händer är ju helt fantastiskt men det kräver en del ansträngning innan man lyckas smaka på dom. Ben och armar vevar för fullt och när hon ger ifrån sig ett gurglande ljud av lycka så är den där jobbiga tisdagen som bortblåst. Nu vill den här elefanten gå och hämta en annan elefant för att stolt visa upp sin vackra och fantastiska dotter.