Jag hoppas att jag kan vara den mamma du behöver. Du kommer att göra misstag, så även jag. Du kommer göra mig arg och jag kommer förmodligen göra dig ursinnig ibland. Men du ska veta att jag alltid kommer att finnas där för dig och älska dig vad som än händer.

Jag är mamma till ett underverk. Jag är mamma till en stjärna.

ÄLSKAR DIG ALLTID

Bada, gunga, krypa, klättra, dansa, sjunga, prata, grimasera och skratta. Detta är några av mina favoritaktiviteter just nu. Kommer vi i närheten av ett badkar, badbalja eller någonting annat som får mig att tänka på just bad så börjar jag genast att slita i min tröja och försöker dra den över huvudet. Allt för att mina föräldrar ska förstå hur gärna jag vill bada. Det man inte kan kommunicera med ord får man visa med gester.

Jag har också fattat tycke för det här med sång och dans. Favorittonerna kommer ifrån min musikspelande bondgård. När ”Old MacDonald had a farm” kör igång har jag svårt att stå still. Jag gungar med i musiken och rockar loss med armarna. Jag sitter också gärna med när mamma sjunger. Hellre än bra kanske, men när hon sätter igång med rörelsesånger så har vi det riktigt skoj.

Att hitta på nya ljud är kul. Särskilt vid matbordet då jag har mamma och pappas fulla uppmärksamhet. Senaste ljud är att prutta med läpparna samtidigt som jag slår med handen över munnen. Det låter jätteroligt. Testa så får ni se.

Så här sover jag

Jag har visat mina föräldrar att det går att sova hela natten på egen hand. Tro det eller ej men jag gjorde det faktiskt ett par nätter i sträck innan det var dags för ytterligare en utvcklingsfas och på det bökiga framtänder i överkäken som skulle fram. Jag är tillbaka vid att vakna varje timme och sedan vid midnatt vilja komma över till stora mjuka sängen där jag kan krypa tätt intill mamma och pappa och fortsätta sova. Men, jag har visat att jag kan sova hela natten och jag kommer att göra det igen.

Under dagen sover jag ungefär två timmar uppdelat på två tupplurar. Jag tycker som ni redan vet att det är ruskigt tråkigt att sova. Funderar därför på om det kanske är dags att bara sova en gång per dag. Frågan är dock om jag då skulle orka hålla igång i önskat tempo resten av dagen.

 Det här äter jag

Oftast äter jag nu samma sak som de övriga runt bordet äter. Visst anpassas maten lite, men jag uppskattar att vi alla äter samma mat. Tidigare har fokus varit att kunna äta själv. Det vill jag förvisso fortfarande, men jag har uppmärksammat att folk omkring mig äter det mesta med bestick och inte med händerna. Så, därför har jag bestämt mig att det är dags för en ändring. Jag vill ha maten på sked. Det är riktigt svårt och jag har fått ge mig ibland och låta mina föräldrar lägga på lite mat på skeden så jag får i mig något. Annars vill jag göra det mesta själv och brukar protestera kraftigt när jag får för mycket hjälp.

Nya färdigheter

Jag går nu! Det hörde jag pappa säga till mamma för någon vecka sedan. Nu tyckte han att det räknades som att jag går och att mamma skulle skriva upp det i ”Min första året bok”. Jag går alltså ett par steg och tar mig fram mellan möbler som inte är så långt ifrån varandra. Blir det en längre sträcka så föredrar jag fortfarande att krypa.

Jag börjar också bli bättre på att kommunicera. Det jag säger verkar mina föräldrar fortfarande inte förstå så jag har utvecklat mitt förråd av gester och miner och kommer rätt långt med det. Skaka på huvudet betyder nej. Vinka är såklart hej eller hejdå. Vinka med ena handen mot mig betyder att jag vill ha någonting. Lyfter upp armarna när jag vill bli buren.  

Det är min sista vecka innan jag börjar jobba igen och sista veckan både Mark och jag är lediga tillsammans på ett bra tag. Först hade vi en tanke på att åka iväg någonting men så beslutade vi oss för att ta tag i det vi pratat om ett bra tag nu: Projekt sova i eget rum.

Vi har haft en lugnare sovperiod där Maya större delen av natten klarade av att somna om på egen hand, utan någon hjälp av oss. Hon vaknade var annan- var tredje timme som tidigare, men efter lite gnäll och sänggymnastik somnade hon faktiskt om utan napp och klapp. Inte förrän framåt 03-04 behövde hon oss. Sagt och gjort, kanske skulle vi få sova mer än två sammanhängande timmar om vi inte vaknade av hennes nattliga ljud?

I tre nätter har Maya sovit i sitt eget rum och det har gått över all förväntan. Första natten var det en del spring, men redan andra natten sov vår älskade Maya natten igenom. Ja, ni hörde rätt. Ett mirakel! Från halv åtta på kvällen till 04 på morgonen. Tredje natten gav nästan samma resultat. Maya sov lugnt och skönt fram till tre. Lite tårar men somnade sedan om bredvid pappa. Vad är det här? Vad hände? Varför har vi inte gjort det här tidigare?

Jag hade den där andra natten. Maya sov, jag låg vaken och väntade. Väntade på att hon skulle vakna, vara ledsen, behöva mig. Men hon förblev lugn och sov skönt. Jag körde med våra baby monitors och hörde att hon gnydde till då och då, men vem är helt tyst när de sover? Det var en väldigt märklig känsla. Självklart fick jag flera gånger under natten för mig att anledningen till att Maya var så tyst var för att hon slutat andas. Jag är fullkomligt medveten om hur liten den risken är när ett barn närmar sig ettårsdagen, men känslan sitter i och tankarna spökar. Jag tassade alltså in till en sovande Maya flera gånger den natten för att hitta min dotter lugnt sovandes.

Vi hoppas nu att det här sömnmönstret är här för att stanna, om i alla fall för ett litet tag.

Vad jag gillar att göra

Fyra årstider har jag nu upplevt och min första sommar har varit helt kanon. Jag tycker om att vara utomhus så vi har spenderat mycket tid i trädgården, badat i polen och ibland även gått ner till bryggan för ett dopp i sjön. Det har även varit mycket resor och utflykter och det är med blandade känslor jag ser mina föräldrar packa en väska eller förbereda en utfärd. Jag tycker om att träffa folk och komma iväg lite då och då, men det har blivit en del bilresor vilket är något fruktansvärt tråkigt. Däremot har vi haft en del besök av både familj och vänner här hemma också. Jag har fått hänga med mina kusiner, gammelfarfar och äntligen fått träffa den där Alma som mamma har pratat så mycket om. Gäster har vi gärna fler.

Mitt tålamod är som sagt inte det bästa just nu och jag blir lätt uttråkad. Jag jublar inte av lycka då det är dags för bilresor, barnvagnspromenader, långdragna fikastunder eller middagar. Jag vill röra på mig. Upptäcka och utforska. Jag klättrar gärna och har, till mina föräldrars förskräckelse, börjat öva på att bemästra denna konst inte bara på de lägre, golvnära sakerna. Jag försöker ta mig upp i soffan, ur spjälsängen, upp på vuxenstolarna, ner i leksakslådorna och ur barnvagnen efter tuppluren. 

Jag gillar att sortera och plocka bland saker. Jag plockar upp, ut, ner, in. Skakar och smakar. Slår dem i golvet och kastar den sedan bakom ryggen.

En annan favoritlek är att bli jagad när jag kryper. Pappa är bäst på leken och roligast har vi när mamma är med och agerar frizon. När jag kryper upp i hennes famn kan pappa inte längre ta mig. 

Så här sover jag

Fram till för någon vecka sedan sov jag i genomsnitt 2-3 timmar i sträck. Ibland behvde jag bara vrida och vända på mig lite och så somnade jag om igen med hjälp av en lugn mamma- eller pappahand. Andra gånger tog det lite längre tid att somna om och då jag fortfarande var väldigt trött så blev jag ofta ledsen när det hände. Oftast somnade jag om bäst i stora sängen och sov sedan till 04-05 då det är dags var dags att stiga upp. Mamma och pappa har gjort lite förändringar i våra sovrutiner sedan ett par dagar tillbaka. Tror att mamma sitter och knåpar på en liten separat text om det så ni får hålla er till tåls. 

För att orka med alla mina upptäcktsfärder på dagen sover jag sedan en sväng i vagnen vid 09-10 och sedan vid 14-15. Jag somnar dock inte utan en kamp. Kämpar för att hålla mig vaken så länge som möjligt. Ett av mina knep jag tar till när jag känner att ögonlocken börjar bli tunga är att börja veva med armar och benen sås snabbt jag bara kan. Då brukar jag vakna till lite och kan hålla mig vaken ett tag till. 

 Det här äter jag

Jag har blivit en riktig hejare på att äta själv och behöver ingen som helst hjälp vid matbordet. Eller, kanske får de hjälpa mig med vattenflaskan lite ibland. Lite trixigt det där med att få upp flaskan i rätt läge så det går att dricka. Men vi skippar allt som heter matning av puré med sked och så kör vi på plockmat i alla dess former. Det mesta går ned som inte är palsternacka. Jag jobbar på det där med att använda sked, men tror inte att det är någonting jag kommer att bemästra inom den närmsta framtiden. Händerna går bra än så länge.

Nya färdigheter

Jag står helt på egen hand i rätt långa stunder numera. Kan ta mig upp i stående utan att dra mig upp med hjälp av möbler och sätter mig sedan ner igen från stående på ett, i alla fall vad jag tycker, balanserat sätt. Något jag förstod var en stor stund för mina föräldrar var när jag tog mina första steg. Detta skedde någon vecka efter det att jag ”fyllt” tio månader och jag fick till ett par steg mellan mamma och pappa. Återupprepade gånger har jag sedan lyckas gå en fyra-fem innan jag låter mig fångas upp av närmsta famn. Jag har testat det där med att ta ett par steg på egen hand också, men det har inte gått lika bra.

Jag har under rätt lång tid sett hur mina föräldrar om och om igen klappar i händerna. De skrattar, sjunger och klappar i händerna. Lite sådär demonstrativt som att de trodde att jag skulle härma deras påhitt. Jag satt mest och tittade lite fundersamt och undrade vad de höll på med. Vad skulle det vara bra för? Vilket som, under en måltid häromveckan tänkte jag i alla fall att det kunde vara värt att testa det lite. Och vilket jubel det blev. Nu har jag upptäckt att jag kan få mina föräldrar till att härma mig och inte tvärtom. Dvs. klappar jag i händerna så skrattar de och klappar i händerna de också. Vinkar jag, så vinkar de. Hur skoj som helst.

Du kommer inte att minnas allt detta själv men vi ska göra vårt bästa för att återskapa ditt första möte med Lucky, farmor och farfars gamla halta hund som inte hade så mycket övers till små barn. Hur förundrad du verkade vara över havet, vågorna och sanden. Hur du fullkomligt älskade att bada naken i den uppblåsbara giraffpoolen under parasollets sköna skugga. Farfar som så gärna ville att du skulle gå med din nyinköpta babywalker. Hur farmor lyfte upp dig i knät för en skönt avslappnade Giddy Up. Hur du skrattade så du kiknade under din första båtfärd. Med varma vindar som rufsade om ditt hår och Atlantens salta vatten stänkande i ditt ansikte tittade vi på delfinerna som lekte i vågorna från båten. Hur du nyfiket men smått avvaktande studerade de lite väl närgångna hästarna som dök upp vid vårt besökt vid den vackra stranden Castlegregory. Promenader över fälten med hisnande vyer. Pianospel med farmor, lek med heliumballonger och såpbubblor, doftande blommor i trädgården och otaliga caféluncher.

Nu bär det av hem till Sverige igen och vi har massor med fina minnen i bagaget. Vi fortsätter uppleva hemma i Sommarsverige och kommer snart tillbaka.

 

Min lilla skruttfia, snart är du tio månader. Tiden går som vanligt lite för fort och jag hinner inte riktigt med. Det har hänt så mycket i din utveckling på så kort tid. Om en vecka så är min föräldraledighet slut och jag går på semester ett par veckor innan det är dags att hitta tillbaka till kontoret och sätta sig in i jobbet igen. Det gör ont i magen och jag får en klump i halsen när jag tänker på det och känner att jag inte riktigt är redo för det än. Tänk att jag ska spendera dagarna någon annanstans än hemma med dig. Sorgsen över att jag kanske ska missa stora saker i din utveckling. Lite orolig för att vi ska tappa vår fina kontakt. Att jag inte längre ska kunna förstå vad du vill när du pekar på någonting eller gör en viss min. Hur ofta kommer jag inte att sitta där på kontoret och längta efter att få komma hem till dig.

Nätterna fortsätter att vara stökiga. Vissa dagar går vi runt halvt medvetslösa och undrar förtvivlat när du ska låta oss få sova ett par sammanhängande timmar igen.  Du håller dessutom gärna låda på nätterna med timslånga vakenstunder. Men att vakna med dig bredvid sig på morgonen är bland det bästa som finns. Du sätter dig skrattandes upp och tänder sänglampan samtidigt som du försöker säga lampa (eller något liknande). Nattens frustration försvinner och man kan inte annat än att le. Visst längtar vi efter den dag då vi chockade vaknar och upptäcker att du sovit natten igenom, men du ska veta att vi älskar dig lika mycket ändå. Jag önskar att du förstod att din pappa och jag alltid kommer att finnas hos dig. Att du kan sova lugnt, tryggt och drömma fina drömmar.

Nu har vi varit här på Irland i två veckor. Maya får massor med kvalitetstid med sin farmor och farfar. Mark stormtrivs med att vara hemma och jag njuter av att få dela Mayas vardag med min make.. varje dag!

För ett par dagar sedan, när Mark skulle lägga Maya för en eftermiddagstupplur, fick Maya plötsligt svårt att andas. Hon fick inte luft! Mark rustade ut med henne i köket där jag befann mig och skrek på hjälp. Jag hjälpte till att slita loss Maya ur bärselen och skulle vända henne upp och ner (tror att det var det jag tänkte göra) när hon började hosta och sedan gråta. Upp kom en liten godispappersbit. Så fruktansvärt rädd jag blev. Efteråt gick jag omkring och skakade i vad som kändes som en hel evighet.

Jag ser faror överallt. Hemma har man koll på vad som finns bakom skåp och i lådor. Omplacering av lite köksredskap och så har vi ett par ”barnsäkra” lådor. Jag är inte särskilt pedantiskt av mig, men har hyffsat städat ändå. Det ligger inte alltför mycket skräp på golvet som kan utgöra livsfara. Men här, här har jag inte samma koll. Jag kan inte be svärmor möblera om hela sitt kök bara för att vi har en nyfiken liten. Ett hus på landet där en snäll gammal hund kommer och går som han vill. Klart att det ligger lite småplock på golvet.

Åter igen är tankarna där. Allt kan ryckas ifrån en, ingenting får tas för givet. Undrar om det finns föräldrar med total sinnesro. Jag har svårt att tro det. Jag kommer alltid att vara rädd för döden. Det har jag varit så länge som jag kan minnas. För mig är döden mörk och skrämmande. Jag är rädd för det okända och har med skicklighet alltid undvikit alla ”kanske aldrig mer” tankar. Sen Maya föddes så har mina tankar och känslor kring det här med döden förändrats. Jag är fortfarande rädd för att dö, kanske ännu mer än tidigare. Men om någon skulle fråga mig varför, så skulle mitt svar inte längre vara bara själviskt. Jag vill leva och vara frisk. Jag vill att Maya ska få ha sin mamma och pappa hos sig så länge som möjligt. Ännu starkare än rädslan för min egen död, är att någonting skulle hända min dotter.

Hökmamman is back!

 

 Vad jag gillar att göra

Jag är gärna ute på äventyr, undersöker och upptäcker. Sitter helst inte stilla utan är ofta på väg någonstans. Jag vill dock ha mamma eller pappa på nära håll under mina upptäcktsfärder. Jag gillar att krypa in och sätta mig och mysa under stolar och bord. Jag skapar mig mitt egna lilla krypin dit jag kan ta min tillflykt och titta på världen som svischar förbi utanför. Jag klättrar gärna i soffan, på mina föräldrar, upp i korgen under barnvagnen. Tycker också om att gå omkring och utforska olika rum genom att hålla någon av mina föräldrar i händerna. ”Ajaj, min rygg” brukar de klaga. Suck! 

Jag gillar fortfarande skåp men inte bara för att rota runt bland sakerna innanför dörrarna, utan lika mycket för att kunna öppna och stänga dörren, om och om igen. Det får gärna låta och smälla lite samtidigt. En annan sak som jag finner fascinerande är hjul av alla dess slag. Barnvagnen är en favorit. Häromdagen såg vi en trevlig dam i en rullstol, gissa om jag blev till mig. Ville genast ner på butiksgolvet och leka med de nya hjulen. 

Sedan en dryg vecka är vi i Irland och hälsar på vänner och familj. Min farmor och farfar har en hund, Lucky. Jag måste nog erkänna att jag var lite rädd till att börja med, men det släppte snart. Numera älskar jag Lucky. Konstigt nog så verkar han kanske inte riktigt dela mina känslor.

Så här sover jag

Jag har lite svårare att somna på kvällarna än tidigare. Måste konstant öva på alla mina nya färdigheter förstår ni. Detta är uppenbarligen något som jag sedan gör hela nätterna. Mamma sa att hon häromnatten vaknat av att jag gnydde och bökade runt. När hon kikade över sängkanten så såg hon att jag hade satt mig upp i sömnen. Huvudet tungt hängandes över magen/benen. Jag förstår att det måste ha sett rätt lustigt ut.

Jag är annars mitt uppe i en rätt stökig sömnperiod. Inte så att jag är hungrig på natten. Inte känner jag mig särskilt sjuk heller. Inte för varm, inte för kall. Ibland är jag ledsen, men det är inte alltid det heller. Jag drömmer i och för sig väldigt mycket och vaknar av läskiga drömmar. En varm hand från mamma eller pappa hjälper ofta, men Ibland går det lättare att somna om och fortsätta sova tryggt om jag får sova bredvid dem istället.

En vanlig dag så sover jag sedan två gånger. En förmiddagslur som oftast är lite längre, och en kortare eftermiddagslur. Totalt, 2-2,5 timmar. Mindre sömn på dagen blir det som ni märker så jag har lagt till en timme på nattsömnen istället. Mamma och pappa är visst överlyckliga att de slipper gå upp och leka klockan 05 på morgonen.

Det här äter jag

En flaska välling morgon och kväll vill jag gärna ha. En väldigt bra och trevlig vana om du frågar mig. Den intages helst i sovrummet där vi morgonmyser eller kvällsgosar samtidigt. Bästa stunden på dygnet.

Sedan blir det ordentlig frukost lite senare på morgonen. Då serveras favoriten, mackan! Gärna med leverpastej på. Till det blir det någon sorts frukt eller liknande. Jag äter sedan två lagade mål mat om dagen, lunch och middag. Jag vill fortfarande plocka min mat själv, men ibland när humöret tryter är det enklast att få lite puré serverad. Gillar pastasallad, eller varför inte kycklingburgare. Mums!

Jag tycker oftast att det är rätt trevligt att sitta ner och äta. Är jag däremot på lite sämre humör kan matstunderna bli rätt jobbiga för oss alla runt bordet. Jag gnäller, de suckar! När jag är på bättre humör så konverserar jag gärna med mina föräldrar om allt och ingenting. Jag har en rätt avslappnad stil när jag äter och hänger gärna över armstöd, vilar huvudet på brickan framför eller varför inte vrida 180 grader för att studera vad som händer bakom min rygg. Ögon i nacken, det skulle vara något.

Ny färdigheter

Det har hänt mycket sedan sist. För ett par veckor sedan lyckades jag äntligen få in snitsen på min alldeles egen variant av att krypa. Hasar mig fram på rumpan med hjälp av ena benet. Jag kan också sätta mig upp på egen hand och därifrån ta mig upp till stående. Tar mig sedan fram genom att hålla i möblerna. Jag övar just nu på att sätta mig ner igen utan att tappa balansen. Ja, det låter kanske enkelt, men det är faktiskt svårare än vad ni tror. Bäst funkar nog att bara släppa taget, luta mig lite bakåt och låta blöjan fungera som airbag.

Jag börjar också bli rätt snitsig på det där med att gå omkring med hjälp av att hålla någon i händerna. Balansen börjar bli rätt bra och jag kan faktiskt stå någon sekund på egen hand.

En sak som är spännande, det är att jag äntligen börjar förstå vad mina päron vill med sitt prat och sina rörelser. Jag förstår vissa ord såsom lampa, pappa, mamma & napp etc. Ja, pappa och lampa är lite svåra att hålla isär ibland. Mamma frågar vart pappa är och jag letar efter första bästa lampa. Så knasigt det kan bli ibland.

Jag räknar även dagarna tills det att vi åker till Irland. Mayas första flygresa. På det en fyra timmars bilresa från Dublin ner till Tralee och farmor och farfar. Ser fram emot Irland, men inte själva resan dit. Maya fortsätter att ogilla det här med att åka bil en längre tur och att sova i bilen är inte poppis alls. Jag har laddat med tuggummin mot åksjuka och ingefärstabletter från hälsokosten att knapra på när det blir som värst. Slingriga irländska småvägar och en Maya som kräver en del underhållning innebär fyra timmar av kraftigt illamående. Det är dags att jag lär mig det här med att köra på vänster sida så Mark och jag kan turas att vara förare.

I övrigt så kan jag tillägga att jag inte räknar dagarna tills det att jag ska börja jobba igen. Har pratat med vänner som varit hemma med sina små och många har nämnt att de såg fram emot att börja jobba när det väl var dags. Jag känner att jag inte riktigt är där än. Maya utvecklas så mycket varje dag fortfarande och jag vill inte missa en sekund. Nä, jag släpper den tanken och njuter av nu istället. Underbara sommarmånader att se fram emot.

Introduktionen av smakportioner och att sedan börja med lite större portioner gick galant. Maya verkade gilla det här med mat. Jag inventerade butikerna och köpte hem massa trevliga barnmatsburkar. Tyckte att det var riktigt skoj och bunkrade upp. Det var rätt trångt på hyllan där ett tag.

Maten gick så pass bra att jag började fixa och dona med egna puréer. Jag köpte en avancerad mixer som blandar och mixar helt fantastiskt bra. Frysen fylldes av mat av alla dess slag. Det är då det händer. Maya kniper ihop munnen och demonstrativt vrider hon på huvudet så långt bort från mig som hon kan. Att försöka truga med maten var lönlöst. Maya totalvägrade allt som matades på sked och allt som hon fick på flaska och inte var ersättning. Högljudda protester, skrik och gråt.  Hon ville plocka med maten själv. Jag började så experimentera med olika typer av plockmat. Jag gjorde minibiffar av alla dess slag. Kyckling, fisk, nöt, vegetariskt.. you name it! Maten i frysen skulle hålla Maya på fötterna i ett par veckor, minst!

Vi höll på i ett par veckor och Maya plockade (och kladdade) för glatta livet. Dock fick hon aldrig i sig tillräckligt med mat och konsumtionen av ersättning ökade markant. Den här kosten höll henne dock inte mätt särskilt länge och hon fick äta allt oftare. Det var då vi upptäckte att Maya lät sig matas med Ella’s Kitchen. Klämförpackningarna där hon kunde hålla och suga i sig innehållet alldeles själv (med bara lite hjälp). Suveränt… ”Mamma All In”  hittade en butik på nätet som sålde mer matiga varianter med samma typ av klämpåse. Detta hade vi hittills inte sett i någon lokal matvarubutik. Således inhandlades ett gäng påsar så att Maya skulle kunna få i sig en hel måltid igen.

Lagom till leverans av dessa påsar så fick Maya för sig att det åter igen var okej att bli matad med sked. Ja, oftast i alla fall. Klämpåsarna blev vår back-up, så helt onödiga var de inte. I någon vecka eller så serverade vi plockmat, puré och ersättning till lunch och middag. Maya älskar att sitta och plocka med maten. Kommer man sedan med en sked mat vid rätt tidpunkt så öppnas munnen och hon sväljer glatt. Ersättningen behövs inte längre vid varje måltid, men ibland var den oumbärlig. Maya låter oss veta vad hon behöver, var så säker.

För någon dag sedan började hon rynka på näsan åt vad som serverades på sked  vid ett par måltider. Då var det dags igen, vad ska hon nu hitta på? Ikväll testade jag att laga samma mat till Maya, som sedan jag och Mark åt. Mindre bitar, men ingen puré. Ganska mycket smak, men självklart inget salt. Gissa om det gick hem? Så nu sitter ”Mamma All In” och blir inspirerad av olika recept. Hur kan detta göras mer barnvänligt? Funderar på att åka och storhandla imorgon för att till helgen testa lite olika recept på min älskade Maya. Nu kör vi….

Det är helt fantastiskt att få följa din utveckling. Det går i en rasande fart. Framsteg och motgångar! Spännande att se hur du kämpar för att uppnå nya färdigheter. Även jag som förälder har lär mig så mycket hela tiden.  

I förra helgen var vi på Gotland och hälsade på min syster och dina kusiner. Du tycker väldigt mycket om att träffa andra barn och jag tror att du framförallt tyckte att det var skoj att få leka med din tre månader äldre kusin Isabella. Däremot blev du otroligt frustrerad när Isabella mitt i leken kröp iväg för att undersöka någonting på andra sidan av rummet. Kvar satt du och gjorde ditt bästa för att haka på. Det blir som bäst en två meter hoppandes på rumpan. Jag önskar att vi haft flera dagar på oss tillsamman med min systers familj. Att ha lite äldre barn runt omkring sig hade gjort susen för din utveckling.

Du har i veckan fortsatt att kämpa på att förflytta dig. Jag gör mitt bästa för att fånga upp de fall som ser lite farligare ut men samtidigt låta dig ramla lite lagom och uppmuntra dina tappra försök. Ett par blåmärken har det hunnit bli och jag anar att det kommer att bli fler.

Jag tycker om att träffa folk. Ja, lite lagom med folk och gärna personer vi känner. Jag kan tycka att det är lite obehagligt i större folksamlingar där alla surrar över mitt huvud och då jag inte känner igen någon. Jag gillar bäst att åka och hälsa på hemma hos mormor och morfar. Mormor sjunger alltid en massa skojiga sånger, myser och bär gärna omkring på mig. Sånt gillar jag!!! Morfar busar alltid en massa och är rolig att hänga med.

Annars träffar jag gärna mina vänner. Ett nytt fenomen nu när våren är kommen är att vi ska hänga mycket ute. Termospicknick har jag hört mamma kalla det. Inte mig emot då jag gillar att vara i friska luften. Det får gärna blåsa lite också då det känns så härligt mot ansiktet.

Jag kan även tänka mig att haka på mamma och shoppa lite ibland. Inga långa turer men det är lite skoj att sitta där i vagnen och dra kläder av galgar. Mamma brukar sucka lite och plocka upp men jag ser nog hur hon ler under lugg och tycker att jag är rätt rolig ändå. Matshopping är inte lika skoj då man inte kommer åt så mycket från hyllorna.

Vad jag inte gillar att göra

Jag gillar inte riktigt det där med att åka bil. Mamma och pappa gav mig en ny bilstol för någon vecka sedan och visst blev det lite bättre då jag numera ser vad som händer utanför bilfönstret. Men nä, jag gillar inte att åka bil. Sitta fastspänd så man knappt kan röra sig och se saker flimra förbi i ögonvrån. What’s the point?

Så här sover jag

De senaste veckorna har det varit svårare en vanligt att komma till ro när jag ska sova inför natten. Jag har mycket mardrömmar och vaknar ofta och är lite ledsen. Men mamma och pappa finns alltid till hands och tröstar mig när jag behöver det. Det har av någon anledning varit lite svårt för mig att sova mer än två timmar i sträck. Jag vaknar och kan sedan inte somna om fastän jag så gärna vill. Det är rätt frustrerande om du frågar mig.

Livet är annars fantastiskt härligt och jag förstår inte riktigt de som väljer att sova bort hela dagarna. Jag går gärna upp för dagen runt fem på morgonen. Solen har precis gått upp och det gäller att maxa antalet soltimmar. Sedan kan jag tänka mig att sova 30 minuter på morgonen och 30 minuter till lunch. Det räcker alldeles utmärkt. Sedan brukar jag i och för sig vara helt slut fram emot eftermiddagen och tigger till mig minst en timme i mammas eller pappas mysiga famn.

Det här äter jag

Det här med att äta ”riktig” mat går upp och ner. Vissa dagar känns all den där vuxenmaten spännande och god men ibland så vill jag inget annat än att bara få äta från flaskan. Pratar vi vuxenmat så går allt utom fiskgratäng bra men favoriten är kyckling och sötpotatispuré eller varför inte en Ella’s Kitchen frukt- och grönsakspuré som jag kan få till mellis ibland när vi är ute och far.  

Sen gillar jag inte alltid att det här med att bli matad. Någon annan som stoppar in en sked i min mun. Bestämmer takt och mängd mat. Om jag får så äter jag gärna själv. Majskrokar och smörgåsrån i all ära, men jag känner mig nu redo att ta mig an lite tyngre i matväg att plocka med.

Nya färdigheter

Okej, jag ger mig. Det var ju faktiskt rätt skoj det här med att rulla runt. Rygg till mage, mage till rygg. Kör man på kan man ju faktiskt förflytta sig på det sättet. Varför var det ingen som berättade det för mig tidigare?

Den här nya färdigheten är dock inte mer spännande än att få stå, hoppa och gå. Har för mig att jag har nämnt det tidigare. Jag har världens bästa skutt numer om jag får säga det själv. Sedan kan jag kan gå rätt bra även utan gåstolen. Ja, jag behöver ju självklart mamma och pappa som håller i mig. De får hålla mig rätt stadigt för balansen är det lite si och så med än.

Jag övar annars för fullt på mitt så kallade pincettgrep. Får tag i små, små bitar smörgåsrån med tumme och pekfinger och pular glatt i mig bit efter bit.

Ingen färdighet, men jag måste också berätta att jag fått två tänder också. Ajaj, vad det gjorde ont. Har inte riktigt fått koll på dem än och det är lätt att man biter sig i tungan eller i fingrarna.