Vid den här tiden för ett halvår sedan så hade vi kämpat oss igenom vår första natt på BB. Jag hade inte sovit en blund utan låg bara och tittade på dig natten lång. Att försöka sova var dödsdömt även om jag var så trött att jag höll på att stupa. Redan då var du i stort behöv av närhet och grät hjärtskärande så fort du låg någon annanstans än precis intill mig eller din pappa. Tätt, tätt… hud mot hud. Allra helst och bäst sov du självklart i famnen. Jag vågade inte blunda av rädsla att jag skulle slumra till och tappa dig. Så liten och skör, så vacker och oförstörd. Armar domnar bort och mjölksyra av obekväma ställningar. Men vi höll om dig och gav så mycket kärlek och närhet vi kunde för att ge dig den bästa starten på det här livet.

Jag kan inte förstå att tiden har gått så fort samtidigt så känns det som en hel evighet sedan förlossningen och de där första extremt emotionellt jobbiga veckorna med sjukhusvistelser om vartannat. Det känns underligt att tänka på tiden innan du kom till oss då du känns som en så självklar del i vårt liv. Vår lilla familj, vi tre! Du är vårt lilla mirakel Maya!

I fredags var vi på förskolan här i Kvicksund för första gången. Jag var nog lite nervös innan måste erkännas. Jag tog sällskap med grannen som har en mysig liten kille, året äldre än Maya. Skulle det vara mycket barn där? Mycket spring? Gapiga ungar med snoriga näsor som kastar lego? En efter en trillade de in. De där stora, livliga, busiga fyra-femåringarna och deras mammor och pappor. Ljudnivån steg allteftersom och ja.. det flög faktiskt en och annan legobit. En smått stressad mamma, men du tog allting med ro. Verkade till och med ha det riktigt skoj. Du skrattade högt åt barnen som lekte kull runt fikabordet. All uppmärksamhet från de andra föräldrarna välkomnade du med höga tjut. Måste jag säga att du inte orkade vara vaken de sedvanliga två timmarna mellan sovstunderna. Vi fick avvika innan sångstunden då du tagit ut dig fullständigt och behövde blunda lite och bearbeta alla nya intryck.

Jag njuter av varje minut med dig, min solstråle. Njuter och hoppas att det dröjer länge, länge tills vi säger hej till nästa utvecklingsfas. Anar dock att den ligger och ruvar precis bakom hörnet. Men, det är sedan… nu är vi nu. Det är det bästa du har lärt mig Maya. Eller iallafall försöker lära mig, Hur mycket jag än planerar och försöker sia framtiden så beslutar du dig för att dessa planer måste ändras, eller rent utav avbrytas. Du tvingar in mig att vara närvarande i nuet, det bästa stället att vara. Jag behöver ingen yoga, mindfulness eller andra meditationsövningar. Jag behöver dig Maya. Jag fullkomligt älskar att vara din mamma. Stolt att vi fått just dig att älska. Du är meningen med livet och har tagit mig med på en fantastisk resa.

Att utforska världen runt omkring mig är bland det bästa som finns. Jag studerar gärna mamma när hon fixar i köket, när hon borstar sitt hår eller när hon gör iordning mat till mig. Det där kylskåpet är en fascinerande pryl. Det öppnas stup i kvarten och däri finns massor av färgglada ting. Tyvärr tillåts jag inte utforska det vidare då dörren visst måste stängas snabbt efter att den öppnas, mitt framför ögonen på mig. Annars är pappa är en rätt skojig typ. Han gör alltid massa roliga ljud och hans grimaser kan man bara inte låta bli att skratta åt. Men favoritsysslan är nog att öva mig på att stå upp. Världen blir så mycket roligare att kika på då. Stå, stå och stå… ett garanterat sätt att få mig på bra humör.

Vad jag inte gillar att göra

Byta blöja... eller att få på sig en ny blöja kanske är en mer passande beskrivning på någonting som jag ogillar starkt. Jag gör allt för att undvika att få blöjan på mig. Lyfter på rumpan, sparkar med benen och flyttar på kroppen. Har hört mamma klaga lite och nämnt någonting om att man skulle behöva tre par händer för att byta blöja på mig. Förstår inte varför hon knorrar, det är väl bara att låta bli att sätta på mig en så blir vi båda nöjda.     

Så här sover jag

Jag tror nog att jag har förstått grejen med att sova i barnvagnen. Riktigt skönt faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Ja, vagnen måste ju vara i rörelse såklart. Sköna vinterpromenader med härlig frisk luft, det är min grej. Men berätta det inte för mamma och pappa. Risken finns då att jag aldrig mer får sova i deras mysiga varma famn i soffan framför TV:n.

Vad gäller natten så har jag fortfarande inte riktigt fått till det där med att sova flera timmar i sträck. Det som stör mig mest är nog att nappen ramlar ur munnen på mig stup i kvarten. Stort tack till mamma och pappa som alltid finns i närheten och kan stoppa in den igen. Jag övar för fullt på att försöka lära mig att stoppa in den själv. Jag kan ta ut den, byta hand och ibland lyckas jag med konststycket med att få in den åt rätt håll i min mun igen. Tappar jag den är det däremot kört. Jag känner på mig att mina föräldrar kommer att bli överlyckliga den dag (eller natt rättare sagt) då jag kan klara av hela den här proceduren på egen hand. Övrigt att tillägga angående natten så tycker jag att det är rätt trevlig att få komma upp i mammas och pappas säng och äta lite mitt i natten. Kan också poängtera att det här med sovmorgon är överskattat.

Det här äter jag

Mamma och pappa trugar fortfarande med den där ersättningen men jag måste erkänna den börjar kännas rätt trist. Har ju fått prova massa god vuxen mat, sådan mat som man äter från sked. Svårt att fokusera på att äta tillräckligt länge för att jag ska få i mig en hel flaska ersättning också då det finns så mycket spännande att titta på överrallt. Jag äter lite sådär så att den värsta hungern är stillad sen hoppas jag alltid på att det kommer spännande grönsakspuré eller gröt efteråt. Har börjat få lite gröt på morgonen och någon grönsakspuré vid lunch. Utöver detta så fick jag en Umami napp av mormor häromdagen. Mamma har lagt i lite päronpuré i den som jag fått som efterrätt. Det skulle visst hjälpa till att få igång magen. Jag har haft lite ont i den sedan vi började med vuxen maten.

Nya färdigheter

Det där med att rulla från mage till rygg och vice versa, det känns överskattat. Jag ser inte riktigt nöjet med det. När man ligger på antingen rygg eller mage så är väl grejen att man ska framåt. Det är i alla fall min tolkning, och det jag numera jobbar på. Sen fick jag lite jubel när jag för någon vecka sedan äntligen började få ordentliga grepp om fötterna. Har jobbat på det ett tag nu så det var skönt att äntligen få lite framgång på den fronten.  Nu släpper jag dem inte i första taget. Fötterna alltså!

Jag lyckas även med konststycket att sitta upp helt själv. Ja, i alla fall ett par sekunder. Sen har jag ju min Bumbo stol där jag övar för fullt. Har också upptäckt min egen tunga. Jag försöker gripa tag och dra i den men den är rätt hal och sitter fast. Men det gäller att vara ihärdig så jag fortsätter försöka!

Färdighet och färdighet, men jag har i alla fall visat prov på att ha en rätt bra humor. Ja, mamma gillar min humor men pappa är lite mer tveksam. Jag skrattar gärna högt med några tjut som tillägg när mamma kör igång med sin tokdans. Hon ser hur fånig ut som helst.

 ”Bebisars sömn”, ”sova hela natten”, ”sömnrutiner”, ”bebisar som sover dåligt”, ”skapa bra sömnvanor”, ”bebisar som inte somnar i barnvagnen”, ”sova halva natten”, ”bebisar som vägrar sova när vi åker bil”, ”sova i alla fall ett par timmar i sträck på natten”.

Jag bannar mig själv för att jag inte kan hålla mig borta. Var Google än tar mig så läser jag om metoder eller tips som alla ska ge ditt barn bättre sömn. Mestadels så indikeras det att vad vi gör för att få Maya att somna idag är totalt fel. ”För allt i världen, vyssa inte bebisen till sömns”. Och vi som låter Maya somna i famnen eller i bärselen eftersom det är just där som hon somnar lugnast och därmed förmodligen tryggast. Gissa om vi har försökt med andra tillvägagångssätt, just för att det enligt vad jag kan läsa på internet är helt fel att låta henne somna i famnen. Jag försöker ge henne möjlighet att lära sig att komma till ro på egen hand. Det slutar dock oftast med kaos och en hysterisk och nästintill otröstbar dotter.  Hon verkar behöva all vår hjälp för att kunna somna just nu och vill vara nära, nära.

Ändå sitter jag där med datorn och plöjer familjeforum och artiklar. Läser tips om hur vi ska få våra små att anpassa sig efter vår stressade livsstil. De ska somna själv, sova hela natten i egen säng (helst utan att äta) och sedan klara av att sova middag i barnvagnen så fort vi är iväg någonstans. Ja, allt detta bör bebisarna vara mogna för vid ungefär tre-fyra månaders ålder.

Tips 1: Skapa sömnrutiner och håll er till dem

Check! Om det är någonting som vi hakade på från början så var det just det här med rutiner. Jag är en mästare på sådant. Vid samma tid på kvällen (har justerats något då det verkade passa Maya bättre) gör vi samma saker, kväll efter kväll. Vi skapar en mysig stund, byter till pyjamas, hon får kvällsflaskan och vår förhoppning är att Maya nu ska känna att det är kväll och ska bli härligt att äntligen få sova och sträcka ut sig i spjälsängen. Stämmer som sagt inte!

Tips 2: Låt bebisen gråta korta perioder

Finns det verkligen bebisar som gråter sådär lagom så du kan gå ifrån någon minut för att sedan gå in till dem, klappa dem lite, säga att allt är bra och de faktiskt lugnar sig igen? Är det ett skämt? Allt jag vet är att får inte Maya tröst rätt omgående efter att hon blivit ledsen så jobbar hon upp ett hysteriskt gallskrik, kippar efter andan, sätter i halsen, kräks och verkar inte inse att du nu faktiskt är där för att trösta. Visst skulle hon somna tillslut, eller kanske mer kollapsa av utmattning, förtvivlan och ensamhet. Nej, det är ingenting för oss!

Tips 3: Håll en trygg hand på bebisen för att lugna

Ibland lyckas vi faktiskt få Maya att somna om på natten då hon är där i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Men inte är det med en lätt hand lite fint på hennes mage. Nej, det är hängandes över spjälsängen som du försöker krama om Maya och hennes vevande ryggsimmande små knubbiga armar samtidigt som du ger eskimåpussar och flåsar din mysiga nattandedräkt över hennes nuna.  En hand på magen är som en fis i rymden eller en droppe i havet… omärkbar!

Nä, nu får det vara slut med sömngooglandet. Varför är det fel att somna i famnen? Min älskade dotter är ju bara fyra månader gammal och behöver all den närhet och kärlek hon kan få. Särskilt när hon uppenbarligen efterfrågar det.

Det stressar upp mer än det hjälper även om det är skönt att känna att det finns otroligt många fler i samma situation. Barn är olika och har olika behov. Jag tror nog att vi är majoritet ändå, inte de med barn som somnar själv, sover hela natten utan att äta och sen sover middag massor med härliga timmar på egen hand varje dag. Och är så inte fallet så vill jag vara lyckligt ovetandes.  

Nu ska jag bara luta mig tillbaka och njuta av min vackra dotter som ligger och snusar på mitt bröst för att få sig lite sömn. Lycka!

Vem kom på det här med föräldraledighet? Jag är mammaledig men ibland känns det som att jag skulle behöva sjukskriva mig från ledigheten.

När jag var gravid så var den vanligaste kommentaren från vänner och bekanta (kanske framförallt bekanta): ”Jaha, nu var det slut på att få sova på nätterna”.  Visst förstod vi att det skulle bli sämre med sömnen. Men någonstans går det inte riktigt att föreställa sig den konstanta tröttheten förrän du sitter där klockan fyra på morgonkvisten, femtioelfte natten i rad, med en pigg liten bebis som gärna vill hoppa i ditt knä. Inte förrän då förstår du hur utmattad man kan känna sig. Inte förrän du vankar omkring i ditt nedsläckta hem med en gråtandes liten som vägrar att somna eller när du återigen stoppar in nappen, klappar och nynnar för att hjälpa till när det sovs lite oroligt. Det är otroligt tur att de små råkar vara de vackraste och finaste som finns på denna jord de där nätterna.

Vi är nu inne på andra veckan, eller är det tredje, med extra tunga nätter. I natt har jag inte lyckats få ihop två sammanhängande timmar överhuvudtaget. Fick nog en timme där i början, men sen har det varit 20 minuter här och 10 minuter där. Hur man tar sig igenom dagarna är för mig ett mysterium, men någonstans hittar man lite energi, styrka och ork. Mayas smittande skratt ger mig energi. Att se hennes fantastiska utveckling ger mig styrka och ork att fortsätta.

En sak kan man vara säker på efter bebis – man får sova väldigt lite.

Jag är rätt nyfiken av mig så jag studerar gärna min omgivning när hag får chansen. Sitter exempelvis mer än gärna ett tag i min babysitter och tittar på när mamma pysslar i köket. Hon får gärna prata lite med mig samtidigt. Det är något annat jag tycker om… att prata alltså. Bäst är det såklart om man har någon att kommunicera med, men annars är jag rätt duktig på monologer också. En annan favoritsyssla är att tugga på saker. Ja, det kan man ju faktiskt göra när man studerar sin omgivning och när man pratar. Javisst, det går att prata även om man har en hand i munnen.

Vad jag inte gillar att göra

Att ta på sig kläder är aldrig särskilt roligt. De där tajta tröjorna som ska över huvudet, vad ska de vara bra för? Händer och armar ska sedan igenom de där trånga ärmarna. Varför kan man inte få vara naken jämt?

Så här sover jag

Sova är överskattat när det finns så väldigt mycket att titta på. Jag har hört att mamma och pappa tycker att jag är lite för nyfiken för mitt eget bästa och att de ibland har lite svårt att få mig att sova när jag borde. Vad vet nu dom om när jag borde sova och inte borde sova.? Har jag någonting som jag måste studera, så har jag. Nätterna är också lite bökiga då jag har lite svårt att behålla den där mumsiga nappen i munnen. Har liksom inte riktigt hittat den rätta sovtekniken och den åker ut titt som tätt. Och vem kan sova utan nappen... inte jag i alla fall. 

Det här äter jag

Mjölkproteinfri ersättning ska det vara. Gärna sex gånger per dag och det är inga små mängder jag får i mig heller. Gillar mat helt enkelt! Sedan hände det något konstigt häromdagen.... Jag fick smaka på något som kallas gröt. Första gången blev jag ju självklart överlycklig att få äta från sked som mina föräldrar gör. Men efter att ha testat det ett par gånger så vet jag inte riktigt om det där med gröt är någonting för mig.  

Nya färdigheter

Jag har blivit rätt duktig på att lyfta på huvudet i magläge om jag får säga det själv. Det blev rätt trist att hela tiden ligga på rygg och stirra upp i taket. Jag har också uptäckt att man kan röra på benen även när man är på mage och försöker nu klura ut vad det ska vara bra för. Får liksom in ben och knä under magen men sen händer inget mer. Gissa om det är frustrerande! Sedan har jag upptäckt att mina föräldrar skiner upp som solar när jag skrattar så det försöker jag göra i alla fall en vända per dag. Gäller att hålla dom på gott humör. 

Det var en gång en glad och förväntansfull blivande mamma som var fast överttygad om att hon skulle bli en sån där lugn och säker mamma. En mamma som låter sitt barn få utforska världen utan att ha en hökmamma hängandes över sig. Cool och tillbakalutad skulle hon se sitt yrväder dratta på ändan under sina första tappra försök att gå. Njuta av hur hennes hjärta utforskar omgivningen genom att klättra på köksstolarna, hoppa i soffan och ta sig upp på köksbänken. Hur hon springer fort och hoppar högt.  

Men, jag måste nog erkänna att jag är en riktigt nojig, sjåpig kycklingmamma. Faror verkar lura runt varje hörn. Är Maya för varm, för kall? Har hon suttit för länge och kanske har ont i ryggen? Ska vi öka mängden ersättning igen, äter hon inte mycket redan? Är hon inte lite extra gnällig, är hon kanske sjuk? Är det vanligt att bebisar slår sig illa i hakan när de ligger sådär på mage och tränar nacke och rygg? Äter hon inte lite dåligt? Sover hon för mycket? Sover hon för lite?

Jag anar att jag delar den här oron med många andra som blivit mamma för första gången. Att bli mamma eller pappa är att skaffa sig ständig oro. Det viktiga är nog att försöka ta en dag i taget och att  inte låta oron bli en livsstill. Att hitta rätt och kunna skilja på befogad och obefogad oro.

Sedan jag hittade Maya utan att andas i barnvagnen den där fruktansvärda dagen i oktober så har vi haft ett mobilt andningslarm som sitter fast på Mayas blöja, dag som natt. Klick, klick... dröjer det lite extra till nästa klick så slår mitt hjärta ett extra slag. Vaknar jag på natten utan att höra några klick är paniken ett faktum. Varför har inte larmet gått? Inser dock efter ett par skräckfyllda sekunder att jag inte hör klicket då jag sover i gästrummet för att få ett par timmars sammanhängande ostörd sömn. Lugnet innfinner sig... men att somna om då är inte det lättaste.

Då Maya är vaken mer och mer har vi börjat låta larmet vara dagtid, framförallt då vi myser och leker tillsammans. Det kan inte vara särskilt skönt att ha den tryckandes mot magen då det ska tränas nacke och rygg på lekmattan. Med oro i bröstet och värk i hjärtat ligger nu andningslarmet på skötbordet och Maya har slumrat till i hennes pappas famn. Jag frågar min man oroligt... du har väl koll på att hon andas? Jaaaa, säger han trött! Jag tror iallafall att han tycker att jag är lite väl överbeskyddande ibland.

Redan som gravid tänkte jag ibland att det var ett gigantiskt ansvar som skulle komma att vila på mina axlar. Jag reflekterade över mig själv som person. Vem är jag? Hur beter jag mig i vardagen? Hur uppfattar de i min omgivning min personlighet?

Jag vill ge Maya alla förutsättningar att bli en stark, godhjärtad och ärlig person när hon växer upp. Att tycka om sig själv och att respektera andra människor. Jag vill lära henne att vara öppetsinnad samt ha en positiv och sund inställning till livet. Att hon vågar stå upp för sig själv och säga ifrån när någon beter sig illa.

Men vem är jag utan mina brister? Långt ifrån perfekt och tur är väl det. Jag hoppas att Maya kan ha överseende med mina framtida misstag och mindre kloka val. De kommer att komma, var så säker. Kanske kan jag då lära henne att världen inte går under om det blir fel ibland.

Julen är alldeles, alldeles underbar ... den går bara alldeles för fort!

Jag har så länge jag kan minnas älskat julen och allt som hör därtill. Maken min suckar tungt när jag julpyntar, slår in paket och klär granen, allt enligt schema. Att klä granen fel dag skulle vara katastrof. Julstrumpan, sillen och jansson, Kalle Ankas jul klockan tre efterföljandes tomtens ankomst är alla lika viktiga ingredienser i receptet julafton. Hela julhelgen andads stillhet, trivsamhet och umgänge. Jag har otroligt fina minnen från min barndoms jular och vill ge Maya samma upplevelse. Hennes första jul kommer hon inte minnas själv, men känns desto mer speciell för mig och Mark.

Dagarna innan var det dock nära att jag kastade in handduken. Den där efterlängtade fridfulla julen kändes långt borta. Maya hade ett par dagar där hon var definitionen av kaos. Fantastiskt litet kaos såklart, men väldigt påfrestande. Hon vägrade sova på dagen och blev därmed övertrött och gallskrek i timmar. Världen var alldeles för spännande och hjärtat vår för nyfiken för att kunna sova. Matstunderna blev allt annat än harmoniska. Maya tog några klunkar för att sedan skrika. Trösta och sedan försöka med ett par klunkar igen innan det skreks på nytt. All denna gråt varvades med korta stunder av total tystnad då hon kunde ligga mot mitt bröst och bara stirra ut i ingenting. Dagen innan julafton skulle vi ha familj över på lite julfika och jag var inställd på katastrof. Hur vi sedan skulle hantera själva julafton hemma hon mina föräldrar var ett stort frågetecken. En hel dag med stoj och livliga kusiner kändes långt ifrån den rofyllda miljö som Maya behövde just nu mitt den jobbiga utvecklingsperioden. Men det visade sig att dagen före dagen före dopparedan var  peaken på detta språng. Julfikat den 4:e Advent fortskred relativt lugnt och på självaste julafton hade Maya hittat tillbaka till sitt härliga själv. Lite ovan vid Samuels högljudda leknivå var hon dock så vi gick undan för att komma till ro inför första sovstunden, vilken fick ske i mammas famn istället för vagnen. Allt för att säkerställa så mycket sovtid som möjligt. Efter ett par timmar i kusinernas närvaro så var ljudnivån inga problem alls. Maya slocknade på pappas axel när det var dags för eftermiddagsluren. Mitt bland julklappspapper, leksaker, kaffedrickande släktingar och uppspelta kusiner sov hon gott.  

Underbara jul!!!

Julafton

Vad vi kämpade med den där amningen, både du och jag. När du föddes hade du nyföddhetsgulsot. Det gjorde dig extra trött och du orkade  inte riktigt med att äta som du skulle vilket gjorde att du tappade en del i vikt. Du gick ner lite mer än vad läkarna tyckte var okej så de höll sina ögon på både din bilirubinnivå och viktkurva. Vi var inskrivna på BB  och sedan neonatal i två veckor och gjorde vårt bästa för att få igång amningen. Du åt när du orkade och jag handmjölkade sedan mellan varven för att kunna truga i dig mat med en liten medicinkopp när du inte hade kraft till att äta själv. Handmjölkas var det som rekommenderades, att det fanns bröstpumpar att låna på BB fick vi inte reda på förrän flera dagar senare. Jag tror nog att alla BBs barnmorskor var inne minst en omgång för att hjälpa mig att få ut dessa ovärderliga droppar. Det var minst 20 olika par händer som slet och drog i mina stackars ömma bröst. Det var var varma ömsomt kalla händer. Vissa hade  mjuka handlag medan jag vred mig i smärta vid andras försök. Vissa händer stank dessutom av rök, vilket inget desinfektionsmedel i världen kunde ta bort. Smått illamående, nyförlöst och hormonpåverkad satt jag där hjälplös och tog emot alla dessa oändliga råd på hur vi skulle komma igång med amningen.

Tillslut var vi tvugna att börja med att ge den utpumpade bröstmjölken med flaska. Amning och sedan mat från medicinkopp räckte inte. Dock hade vi nu fått låna en gigantisk bröstpump från BB. När vi senare blev utskrivna från sjukhuset fortsatte jag truget med amningsförsöken och varvade det med att pumpa. Jag gick upp varannan, var tredje timme varje natt. Pumpningen i sig tog nästan en timme. Ohållbart i längden. Jag upptäckte också att problemet med restless legs som jag haft under graviditeten inte hade gett med sig. Att sitta stilla och pumpa blev därmed otroligt påfrestande och hela amningshistorien ångestladdat. Ändå var det ett svårt beslut att lägga ned amningen och börja med ersättning istället. Jag var så otroligt trött, det gjorde enormt ont och jag kände mig som en så dålig mamma. Mycket på grund av den press jag kände från samhället men framförallt mig själv. Skulle jag få ett ointelligent och sjukt barn nu?

Så klart inte! Näringsmässigt så utgör ersättning ett fullgott alternativ till bröstmjölken. Du hade ju också fått bröstmjölk i nästan en månad så lite antikroppar hade du ändå fått. Vi såg sedan till att kramas och mysa extra mycket så att du skulle få massvis av närhet och beröring ändå. Men information om alternativ till amning var inte det enklaste att hitta. Vi kände nog att man fick läsa på rätt mycket själv. Sedan har vi en jättebra barnmorska på BVC och när vi berättade att vi ville köra på ersättning istället så tyckte hon att det var ett bra beslut. Så här i efterhand kan det kännas som att hon inte kunde uppmuntra oss att skippa amningen, men när vi själva tog beslutet så var det fritt fram för henne att ge vidare rekommendationer.

Nu är du snart hela tre månader underbara Maya. Med ersättning i magen har du gjort stora framsteg och viktkurvan pekar stadigt uppåt. Vår stora tjej! Idag är jag en stolt flaskmatarmamma som försöker ignorera förmanande blickar när flaskan åker fram. Jag vet att vi gjorde vad som var bäst för oss och idag har jag en trygg, mysig och otroligt intelligent dotter. Varje dag upptäcker du någonting nytt. Att vara förälder till just dig är omtumlande och helt fantastiskt.

Så när nattsömnen äntligen verkar kunna infinna sig så slår nästa utvecklingssprång till. Välkommen! Vart tog min jollrande dotter som sprattlandes ligger och underhåller sig själv i babygymet vägen? Den Maya gick ut genom dörren och kvar blev en känslig och orolig liten tjej som inte vill vara någon annanstans än i mammas famn. Det är så lätt att känna att allt man gör är fel när ingenting verkar trösta en orolig liten. Hon vägrar att ligga själv i mer än fem minuter och hon fick nyss ett riktigt vredesutbrott när hon tappade nappen som hon snuttade på. Jag känner mig dock starkare och var mer beredd på den här fasen nu än vid förra språnget.

Annars så njuter jag av Mayas utveckling och tycker att det är spännande att följa hennes dagliga upptäckter. Vi brukar kunna ha härliga pratstunder när vi spenderar dagarna här hemma tillsammans. Favoritsamtalen sker på skötbordet där jag brukar fråga vad vi ska göra härnäst. Maya svarar mig lyckligt på ett glatt språk som bara hon förstår. Maya utnyttjar också tillfället med att sparka lite extra med benen vilket är lite extra skönt vid ett blöjbyte.

1:a Advent har spenderats med familjen från Irland. Marks föräldrar och syster var över ett par dagar för att hälsa på i nya huset och träffa Maya. Farföräldrarna skämde bort deras första barnbarn ordentligt med en mängd presenter men framförallt med massor av mys. Det var också härligt att se hur glad Mark var över att äntligen få visa upp vår underbara dotter för dem. Jag vet att det gör honom ledsen att inte få dela allt det här med dom på samma sätt som jag kan göra med min familj.

En underbar överraskning var en liten kruka med Shamrock, en typ av klöver vilken är lite av en symbol för Irland. Tanken var att Maya skulle få sätta sin fot på jorden i krukan och därmed ha satt sin fot på Irländsk mark. Sedan kan vi plantera ut Shamrocken i trädgården nästa år som ett Irländskt inslag i vår annars så svenska trädgård. Otroligt uppskattat!

Mayas stackars mage fortsätter att böka. Hon sover dåligt på nätterna. Krampar, grymtar som en gris och spänner sig som en fiolsträng. Vevar med armarna för att sedan krypa ihop och dra upp benen mot magen. Så håller hon på i princip hela natten men det blir värre framåt morgontimmarna. En stund sover hon faktiskt genom besvären och får därmed lite sömn, men tillslut så vaknar hon förstås och gråter.

I samråd med BVC har vi kommit överens om att testa med ersättning utan komjölksprotein för att se om det kan hjälpa någonting. Den första flaskan i måndags ratades totalt av Maya och jag klandrar henne inte. Det luktade något fruktansvärt illa och smakade därefter. Nästa omgång körde vi en variant där vi blandade den nya ersättningen med den gamla. Det gick ner, om än tveksamt, så tanken är nu att vi successivt ska öka mängden av den ”nya” ersättningen och förhoppningsvis kan vi köra fullt ut om ett par dar.. Håller tummarna för att det här lugnar Mayas mage lite.

Det är den bilden som man ska visa utåt. Facebook fenomenet gör det inte enklare. Statusuppdateringar som visar vad ”alla andra” nyblivna mammor gör på dagarna ger absolut prestationsångets. Det är kaffe latte på stans innecafé, frisörbesök eller shopping av klänningen till nyårsfesten med bebis lugnt sovandes i barnvagnen. Pigga och leendes även om natten endast erbjöd knappa två timmars sömn.

Varför vill man ge en sån perfekt bild av familjelivet, sig själv som mamma och sin älskade bebis? Fy skäms den nyblivna mamman som inte tar de längsta promenaderna för att bebis ska få frisk luft, hinner med ett par träningspass i veckan när den perfekta pappan tar över någon timme på kvällen efter en effektiv dag på arbetet.

Att saker inte blivit som man tänkt sig slätas över och pratas inte om utanför husets väggar. Att det är obeskrivligt jobbigt och frustrerande ibland. Att man ifrågarsätter sig själv i den här nya och viktiga rollen som mamma åt en liten person som är totalt beroende av dig.  Såklart är man lyckling, så obeskrivligt lycklig. Tro ingenting annat!!! Den här vackra varelsen man har i famnen ÄR det bästa som hänt. Men varför håller vi tyst när vi istället borde stötta varandra?

Jag har fortsatt hålla kontakten med framförallt två stycken från den föräldragrupp vi hade inför förlossningen. I söndags var de över på en fika och det var underbart att få vältra sig i bebisprat men också att få prata om alla problemen, dela erfarenheter och få tips. Om jag är ärlig så är det faktiskt skönt att höra/se att det är andra som också har det tungt mellan status uppdateringarna på Facebook.  

Så, det är helt okej att vissa dagar inte ens få på sig rena underkläder och gå omkring i pyjamas tills maken kommer hem. De dagar då jag inte har någonting planerat och bara kan vara hemma, vilket är de flesta, så vill jag vara tillgänglig min guldklimp och inte stressa ner henne i babysittern var vaken minut så jag kan få den där välbehövliga duschen. Hon verkar inte bry sig ett smack om att min andedräkt inte doftar mint och att mitt hår är flottigt. Hon firar av sitt tandlösa leende när hon ser mig ändå och verkar vara så lycklig över att just jag är hennes mamma och finns i hennes närhet när hon behöver det. Och jag är så lycklig över att det är just hon som är vår dotter.

Det har varit en rätt tuff vecka. Tror att det händer mycket i Mayas värld just nu och hon är lite extra kinkig och gnällig. Samtidigt så fortsätter magen att krångla. Framåt eftermiddagen i tisdags var det inte mycket som fick dottern vår nöjd. Bar och bar... buffade rumpan, masserade magen och överöste med pussar och mys. När man bara har en två-tre timmars sömn i bagaget från natten innan så är det svårt att hålla och tårarna borta när ingenting verkar trösta.

När Mark kom hem på kvällen fick han en högröd gallskrikandes dotter i famnen. Frun hans stegade samtidigt ut i novembermörkret utan ett ord. Han är helt slut han med stackarn och drar ett tungt lass här hemma. Men just då behövde jag en promenad i min ensamhet och hämta lite energi så att jag kunde fortsätta överösa vår guldklimp med pussar och mys när jag kom tillbaka.

En nyfunnen vän som också precis har fått barn sa häromdagen att det är som att man känslomässigt hela tiden balanserar på en tunn liten spindeltråd. På en liten spindeltråd.. och i tisdags var jag elefanten som inte tyckte att det var så intressant. Jag gick inte och hämtade en annan elefant utan gick ut i mörkret och tystnaden.

Igår hade Maya och jag däremot en underbar dag. Hon hämtade igen en del sömn (á la Maya style så klart) och under vakentiden utforskade vi tillsammans den nya världen som de senaste dagarna öppnat upp sig för henne. Mitt ansikte är mycket roligt att studera. Färgglada föremål och framförallt de som låter är populära. Favoritskallran ”masken” blev dock neddränkt av en kaskadkräkning då Maya blev alltför uppspelt. Att ha två egna händer är ju helt fantastiskt men det kräver en del ansträngning innan man lyckas smaka på dom. Ben och armar vevar för fullt och när hon ger ifrån sig ett gurglande ljud av lycka så är den där jobbiga tisdagen som bortblåst. Nu vill den här elefanten gå och hämta en annan elefant för att stolt visa upp sin vackra och fantastiska dotter.

Vad gjorde vi om dagarna innan du kom och vände hela vår värld upp och ner? Det känns så otroligt avlägset. Är det verkligen bara åtta veckor sedan som jag satt och kämpade med rapporten som skulle presenteras för våra leverantörer veckan därpå. Jobbet och min prestation där var i så stort fokus. Perfektionist var jag nog... och visst hade jag kanske orimliga krav på mig själv ibland. Pushade mig till det yttersta och att inte möta deadlines, presentera den fulländande rapporten eller leverera ett felfritt projekt var ett misslyckande.

Det blev aldrig så att jag presenterade den där rapporten. Fyra veckor innan beräknat födelsedatum, efter ett nattligt toalettbesök gick vattnet. Då värkarbetet inte var igång så blev vi ombedda att gå och lägga oss igen och få några välbehövliga timmars sömn för att sedan komma in på kontroll klockan nio morgonen därpå. Sova, var de inte kloka? Två chockade och smått hispiga blivande föräldrar irrade omkring här hemma. BB-väskan packades och bilskyddet skulle monteras i bilen. Sedan var det ju den här rapporten som skulle presenteras. Osammanhängande jobbmail skickades iväg till kollegor mitt i natten i ett försök att säkra oavslutade arbetsuppgifter. Idag, åtta veckor senare, känns detta som vansinne. Att invänta att värkarbetet skulle sätta igång placerad vid köksbordet med jobbdatorn i högsta hugg klockan två på natten, känns som fel fokus. Sittandes på en handduk för att rädda stolen från vatten som fortfarande sipprade skickades det rapporter och dokument hej vilt. Jag tror nog att mina visa kollegor hade löst det mesta ändå, men detta fanns inte på kartan den där tidiga, regniga morgonen i september.  

Självklart blev vi hemskickade efter den där första kontrollen på förlossningen. Hem för att invänta värkarbetet. Det var då det slog mig att vi skulle få en för tidigt född bebis. Ett barn som förmodligen skulle vara så liten, så liten. De kläder jag redan inhandlat och vikt fint i byrån hemma skulle ju inte alls passa utan vara alldeles för stora. Maken min hade ingenting att säga till om när hans smått irrationella fru bestämde att vi var tvugna att ta en sväng via Lindex på vägen hem för att inhandla lite mindre bebiskläder. Åter igen så gjorde jag allt för att inte tänka på stundande förlossning, utan löste de problem som kändes överkomliga. Är otroligt glad så här i efterhand att jag inte mötte någon jag känner där bland bebiskläderna på Tuna Park. Halvt hängandes på klädhyllorna, kvidande och stönande av värkar, iklädd halvsjaskig träningsoverall, fick jag tag i ett par plagg som Mark fick ställa sig i kassan för att inhandla. Sådär ja... nu var jag redo. Eller var jag det?

Smärtan vid en förlossning går inte att beskriva. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur ont det skulle göra. Med både lustgas och ryggmärgsbedövning till hjälp föddes du i vidöppet läge vid nio den kvällen, ungefär 20 timmar efter att vattnet gått. Men smärtan känns i dag oväsentlig. Ordenligt omtöcknade hela familjen, men lyckan var total när du äntligen låg där på mitt bröst och gav prov på dina lungors kapacitet. Den där jobbrapporten ägnades inte en tanke. Jag hade nu och för alltid fått andra prioriteringar.  

Då var Mark tillbaka på jobbet igen och jag och Maya får ta hand om varandra bäst vi kan på egen hand. Jag gör mitt bästa för att Maya ska vara mätt och belåten och Maya ser till att mamma orkar hålla humöret uppe och frustrationen borta genom att då och då fira av sitt underbara tandlösa leende.
 
I två nätter i rad har Maya lyckats med konststycket att sova i sin egen säng del av natten. Ja, vi talar ju inte om härliga sex-åtta timmars sammanhängande sömn, utan tre-fyra timmar mellan mat a la Maya style. Dvs. Ljudligt frustande, stönande, grymtande, flåsande, snarkande. Helt totalt omöjligt att få sova något när hon sätter igång. Men det är ett steg i rätt riktning då hon tidigare skrek bara man lade henne ifrån sig om så bara för en sekund. Sötnosen!

Maya är sju veckor idag. Vi besökte BVC och fick ny vikt och längd. Stolta föräldrar till en 4900 g tung guldklimp som mäter hela 56,8 cm.

Gårdagens promenad gick bra. Kan inte påstå att det var en särskilt lugn och avslappnad tur, men den är genomförd. Seger!
 
Vi hade finbesök också. Familjen Pajari som är hemma i Sverige en sväng kom över och livade upp stämningen lite. Philippa var i och för sig redo att åka hem igen direkt efter att hon tagit av sig skorna. Men med lite chokladkaka på bordet fick mamma och pappa iallafall stanna över en kaffe. Det blir långt mellan besöken och nu verkar det inte som att vi ses igen förrän till nästa sommar.

Maya har varit på underbart humör den här morgonen. Något av det mest fantastiska som finns måste vara när ditt barn ler mot dig. När de ler sådär på riktigt. Hur ögonen glittrar när de ser dig, som om du var den bästa och mest fantastiska person som finns på hela jorden. Hur de längtat efter att se dig igen. Det även om de för bara några minuter sedan gallskrek och tårarna rann för att det tog för lång tid för dig att skaffa fram mat. Maya har börjat le. På riktigt!