Pappa eller lampa - 10 månader
Vad jag gillar att göra
Jag är gärna ute på äventyr, undersöker och upptäcker. Sitter helst inte stilla utan är ofta på väg någonstans. Jag vill dock ha mamma eller pappa på nära håll under mina upptäcktsfärder. Jag gillar att krypa in och sätta mig och mysa under stolar och bord. Jag skapar mig mitt egna lilla krypin dit jag kan ta min tillflykt och titta på världen som svischar förbi utanför. Jag klättrar gärna i soffan, på mina föräldrar, upp i korgen under barnvagnen. Tycker också om att gå omkring och utforska olika rum genom att hålla någon av mina föräldrar i händerna. ”Ajaj, min rygg” brukar de klaga. Suck!
Jag gillar fortfarande skåp men inte bara för att rota runt bland sakerna innanför dörrarna, utan lika mycket för att kunna öppna och stänga dörren, om och om igen. Det får gärna låta och smälla lite samtidigt. En annan sak som jag finner fascinerande är hjul av alla dess slag. Barnvagnen är en favorit. Häromdagen såg vi en trevlig dam i en rullstol, gissa om jag blev till mig. Ville genast ner på butiksgolvet och leka med de nya hjulen.
Sedan en dryg vecka är vi i Irland och hälsar på vänner och familj. Min farmor och farfar har en hund, Lucky. Jag måste nog erkänna att jag var lite rädd till att börja med, men det släppte snart. Numera älskar jag Lucky. Konstigt nog så verkar han kanske inte riktigt dela mina känslor.
Så här sover jag
Jag har lite svårare att somna på kvällarna än tidigare. Måste konstant öva på alla mina nya färdigheter förstår ni. Detta är uppenbarligen något som jag sedan gör hela nätterna. Mamma sa att hon häromnatten vaknat av att jag gnydde och bökade runt. När hon kikade över sängkanten så såg hon att jag hade satt mig upp i sömnen. Huvudet tungt hängandes över magen/benen. Jag förstår att det måste ha sett rätt lustigt ut.
Jag är annars mitt uppe i en rätt stökig sömnperiod. Inte så att jag är hungrig på natten. Inte känner jag mig särskilt sjuk heller. Inte för varm, inte för kall. Ibland är jag ledsen, men det är inte alltid det heller. Jag drömmer i och för sig väldigt mycket och vaknar av läskiga drömmar. En varm hand från mamma eller pappa hjälper ofta, men Ibland går det lättare att somna om och fortsätta sova tryggt om jag får sova bredvid dem istället.
En vanlig dag så sover jag sedan två gånger. En förmiddagslur som oftast är lite längre, och en kortare eftermiddagslur. Totalt, 2-2,5 timmar. Mindre sömn på dagen blir det som ni märker så jag har lagt till en timme på nattsömnen istället. Mamma och pappa är visst överlyckliga att de slipper gå upp och leka klockan 05 på morgonen.
Det här äter jag
En flaska välling morgon och kväll vill jag gärna ha. En väldigt bra och trevlig vana om du frågar mig. Den intages helst i sovrummet där vi morgonmyser eller kvällsgosar samtidigt. Bästa stunden på dygnet.
Sedan blir det ordentlig frukost lite senare på morgonen. Då serveras favoriten, mackan! Gärna med leverpastej på. Till det blir det någon sorts frukt eller liknande. Jag äter sedan två lagade mål mat om dagen, lunch och middag. Jag vill fortfarande plocka min mat själv, men ibland när humöret tryter är det enklast att få lite puré serverad. Gillar pastasallad, eller varför inte kycklingburgare. Mums!
Jag tycker oftast att det är rätt trevligt att sitta ner och äta. Är jag däremot på lite sämre humör kan matstunderna bli rätt jobbiga för oss alla runt bordet. Jag gnäller, de suckar! När jag är på bättre humör så konverserar jag gärna med mina föräldrar om allt och ingenting. Jag har en rätt avslappnad stil när jag äter och hänger gärna över armstöd, vilar huvudet på brickan framför eller varför inte vrida 180 grader för att studera vad som händer bakom min rygg. Ögon i nacken, det skulle vara något.
Ny färdigheter
Det har hänt mycket sedan sist. För ett par veckor sedan lyckades jag äntligen få in snitsen på min alldeles egen variant av att krypa. Hasar mig fram på rumpan med hjälp av ena benet. Jag kan också sätta mig upp på egen hand och därifrån ta mig upp till stående. Tar mig sedan fram genom att hålla i möblerna. Jag övar just nu på att sätta mig ner igen utan att tappa balansen. Ja, det låter kanske enkelt, men det är faktiskt svårare än vad ni tror. Bäst funkar nog att bara släppa taget, luta mig lite bakåt och låta blöjan fungera som airbag.
Jag börjar också bli rätt snitsig på det där med att gå omkring med hjälp av att hålla någon i händerna. Balansen börjar bli rätt bra och jag kan faktiskt stå någon sekund på egen hand.
En sak som är spännande, det är att jag äntligen börjar förstå vad mina päron vill med sitt prat och sina rörelser. Jag förstår vissa ord såsom lampa, pappa, mamma & napp etc. Ja, pappa och lampa är lite svåra att hålla isär ibland. Mamma frågar vart pappa är och jag letar efter första bästa lampa. Så knasigt det kan bli ibland.
Trá Lí
Då var vi här. Tralee, County Kerry, Irland… Mayas andra hem. Installerade hos farmor och farfar pustar vi ut efter resan. Vi vet sedan innan att resa med små barn kräver planering. Det blir mycket packning och resan måste få ta sin lilla tid. Men att packa för en månad iväg var så smått knepigt. Det var tajt med både vikt och plats. Väskor packades och packades om otaliga gånger. Tidig torsdag morgon (fortfarande natt om ni frågar mig) lyfter vi försiktigt in Maya i en packad och startklar bil i en naiv förhoppning om att hon skulle fortsätta sova någon timme till. Vi skulle vara en bra bit på väg mot Arlanda när hon slog upp sina blå. Självklart var så inte fallet. Däremot så var hon lagom morgonseg och relativt lätt att underhålla så vi lyckades med konststycket att ta oss hela vägen till långtidsparkeringen utan ett stopp.
Maya slocknade sedan oväntat i bärselen i kön till incheckningen, som för övrigt var olidligt lång? Hon sov sig igenom incheckning och, hör och häpna, även säkerhetskontrollen. Snälla kontrollanter lät mig gå igenom med bärselen på och en snusandes Maya i. En pigg liten tjej fick caféfrukost innan det var dags för lek i barnloungen. Elsa Beskow i all ära men Maya tyckte nog att det var roligare att krypa omkring och titta på de stora barnen än att utforska Hattstugan.
Vid gaten fick Maya hänga lite i bärselen igen. Vi stod och väntade på ett försenat flyg och där, mitt i allt stoj och stim, somnade Maya igen. Vi hade därmed en pigg tjej som sedan klarade flygresan galant. Snacka om det var stolta föräldrar som tog emot flygvärdinnornas beröm. Ja, nu var det kanske så att de lovordade vår dotter, men vi tog glatt åt oss.
Ett smärre kaos uppstod sedan vid biluthyrningsfirman när vår hög med bagage självklart inte fick plats i bokad bil. Vet inte hur många gånger Mark försökte packa om och stuva bland väskor och barnvagn innan han gav upp. Vi fick motvilligt uppgradera oss till en lite större variant för att kunna ta oss vidare. Jag kan nämna att Maya höll godast min och visade minst irritation under detta spektakel. Efter mycket om och men checkade två utmattade föräldrar och en nöjd liten tjej in på hotellet där natten skulle spenderas.
Efter en knölig natt med mindre god sömn var det dags att ta oss från Dublin till Tralee med, den nu lite större bilen. En bilresa som i vanliga fall bör ta runt en fyra timmar tog oss ungefär sex-sju timmar att genomföra. Många raster och bensträckare fick det bli. Endast ett katastrofläge då Maya tappade humöret totalt. Gnäll som övergick till gråt. Gallskriket var sedan ett faktum. I det läget brukar Maya bli helt okontaktbar. Gråter och skriker tills luften tar slut. Kippar efter andan och sätter i halsen. I panik fick vi stanna utefter motorvägen och hjälpa Maya att lugna ner sig och hitta tillbaka till en lugn andning igen. Usch och fy för de där utbrotten. Framåt eftermiddagen anlände en mycket trött familj till Tralee. Skönt att det är en månad tills vi åker hem igen.
Underbara sommar
Jag räknar även dagarna tills det att vi åker till Irland. Mayas första flygresa. På det en fyra timmars bilresa från Dublin ner till Tralee och farmor och farfar. Ser fram emot Irland, men inte själva resan dit. Maya fortsätter att ogilla det här med att åka bil en längre tur och att sova i bilen är inte poppis alls. Jag har laddat med tuggummin mot åksjuka och ingefärstabletter från hälsokosten att knapra på när det blir som värst. Slingriga irländska småvägar och en Maya som kräver en del underhållning innebär fyra timmar av kraftigt illamående. Det är dags att jag lär mig det här med att köra på vänster sida så Mark och jag kan turas att vara förare.
I övrigt så kan jag tillägga att jag inte räknar dagarna tills det att jag ska börja jobba igen. Har pratat med vänner som varit hemma med sina små och många har nämnt att de såg fram emot att börja jobba när det väl var dags. Jag känner att jag inte riktigt är där än. Maya utvecklas så mycket varje dag fortfarande och jag vill inte missa en sekund. Nä, jag släpper den tanken och njuter av nu istället. Underbara sommarmånader att se fram emot.
Mamma All In
Introduktionen av smakportioner och att sedan börja med lite större portioner gick galant. Maya verkade gilla det här med mat. Jag inventerade butikerna och köpte hem massa trevliga barnmatsburkar. Tyckte att det var riktigt skoj och bunkrade upp. Det var rätt trångt på hyllan där ett tag.
Maten gick så pass bra att jag började fixa och dona med egna puréer. Jag köpte en avancerad mixer som blandar och mixar helt fantastiskt bra. Frysen fylldes av mat av alla dess slag. Det är då det händer. Maya kniper ihop munnen och demonstrativt vrider hon på huvudet så långt bort från mig som hon kan. Att försöka truga med maten var lönlöst. Maya totalvägrade allt som matades på sked och allt som hon fick på flaska och inte var ersättning. Högljudda protester, skrik och gråt. Hon ville plocka med maten själv. Jag började så experimentera med olika typer av plockmat. Jag gjorde minibiffar av alla dess slag. Kyckling, fisk, nöt, vegetariskt.. you name it! Maten i frysen skulle hålla Maya på fötterna i ett par veckor, minst!
Vi höll på i ett par veckor och Maya plockade (och kladdade) för glatta livet. Dock fick hon aldrig i sig tillräckligt med mat och konsumtionen av ersättning ökade markant. Den här kosten höll henne dock inte mätt särskilt länge och hon fick äta allt oftare. Det var då vi upptäckte att Maya lät sig matas med Ella’s Kitchen. Klämförpackningarna där hon kunde hålla och suga i sig innehållet alldeles själv (med bara lite hjälp). Suveränt… ”Mamma All In” hittade en butik på nätet som sålde mer matiga varianter med samma typ av klämpåse. Detta hade vi hittills inte sett i någon lokal matvarubutik. Således inhandlades ett gäng påsar så att Maya skulle kunna få i sig en hel måltid igen.
Lagom till leverans av dessa påsar så fick Maya för sig att det åter igen var okej att bli matad med sked. Ja, oftast i alla fall. Klämpåsarna blev vår back-up, så helt onödiga var de inte. I någon vecka eller så serverade vi plockmat, puré och ersättning till lunch och middag. Maya älskar att sitta och plocka med maten. Kommer man sedan med en sked mat vid rätt tidpunkt så öppnas munnen och hon sväljer glatt. Ersättningen behövs inte längre vid varje måltid, men ibland var den oumbärlig. Maya låter oss veta vad hon behöver, var så säker.
För någon dag sedan började hon rynka på näsan åt vad som serverades på sked vid ett par måltider. Då var det dags igen, vad ska hon nu hitta på? Ikväll testade jag att laga samma mat till Maya, som sedan jag och Mark åt. Mindre bitar, men ingen puré. Ganska mycket smak, men självklart inget salt. Gissa om det gick hem? Så nu sitter ”Mamma All In” och blir inspirerad av olika recept. Hur kan detta göras mer barnvänligt? Funderar på att åka och storhandla imorgon för att till helgen testa lite olika recept på min älskade Maya. Nu kör vi….
