Julen är alldeles, alldeles underbar ... den går bara alldeles för fort!

Jag har så länge jag kan minnas älskat julen och allt som hör därtill. Maken min suckar tungt när jag julpyntar, slår in paket och klär granen, allt enligt schema. Att klä granen fel dag skulle vara katastrof. Julstrumpan, sillen och jansson, Kalle Ankas jul klockan tre efterföljandes tomtens ankomst är alla lika viktiga ingredienser i receptet julafton. Hela julhelgen andads stillhet, trivsamhet och umgänge. Jag har otroligt fina minnen från min barndoms jular och vill ge Maya samma upplevelse. Hennes första jul kommer hon inte minnas själv, men känns desto mer speciell för mig och Mark.

Dagarna innan var det dock nära att jag kastade in handduken. Den där efterlängtade fridfulla julen kändes långt borta. Maya hade ett par dagar där hon var definitionen av kaos. Fantastiskt litet kaos såklart, men väldigt påfrestande. Hon vägrade sova på dagen och blev därmed övertrött och gallskrek i timmar. Världen var alldeles för spännande och hjärtat vår för nyfiken för att kunna sova. Matstunderna blev allt annat än harmoniska. Maya tog några klunkar för att sedan skrika. Trösta och sedan försöka med ett par klunkar igen innan det skreks på nytt. All denna gråt varvades med korta stunder av total tystnad då hon kunde ligga mot mitt bröst och bara stirra ut i ingenting. Dagen innan julafton skulle vi ha familj över på lite julfika och jag var inställd på katastrof. Hur vi sedan skulle hantera själva julafton hemma hon mina föräldrar var ett stort frågetecken. En hel dag med stoj och livliga kusiner kändes långt ifrån den rofyllda miljö som Maya behövde just nu mitt den jobbiga utvecklingsperioden. Men det visade sig att dagen före dagen före dopparedan var  peaken på detta språng. Julfikat den 4:e Advent fortskred relativt lugnt och på självaste julafton hade Maya hittat tillbaka till sitt härliga själv. Lite ovan vid Samuels högljudda leknivå var hon dock så vi gick undan för att komma till ro inför första sovstunden, vilken fick ske i mammas famn istället för vagnen. Allt för att säkerställa så mycket sovtid som möjligt. Efter ett par timmar i kusinernas närvaro så var ljudnivån inga problem alls. Maya slocknade på pappas axel när det var dags för eftermiddagsluren. Mitt bland julklappspapper, leksaker, kaffedrickande släktingar och uppspelta kusiner sov hon gott.  

Underbara jul!!!

Julafton

Så när nattsömnen äntligen verkar kunna infinna sig så slår nästa utvecklingssprång till. Välkommen! Vart tog min jollrande dotter som sprattlandes ligger och underhåller sig själv i babygymet vägen? Den Maya gick ut genom dörren och kvar blev en känslig och orolig liten tjej som inte vill vara någon annanstans än i mammas famn. Det är så lätt att känna att allt man gör är fel när ingenting verkar trösta en orolig liten. Hon vägrar att ligga själv i mer än fem minuter och hon fick nyss ett riktigt vredesutbrott när hon tappade nappen som hon snuttade på. Jag känner mig dock starkare och var mer beredd på den här fasen nu än vid förra språnget.

Annars så njuter jag av Mayas utveckling och tycker att det är spännande att följa hennes dagliga upptäckter. Vi brukar kunna ha härliga pratstunder när vi spenderar dagarna här hemma tillsammans. Favoritsamtalen sker på skötbordet där jag brukar fråga vad vi ska göra härnäst. Maya svarar mig lyckligt på ett glatt språk som bara hon förstår. Maya utnyttjar också tillfället med att sparka lite extra med benen vilket är lite extra skönt vid ett blöjbyte.

Det har varit en rätt tuff vecka. Tror att det händer mycket i Mayas värld just nu och hon är lite extra kinkig och gnällig. Samtidigt så fortsätter magen att krångla. Framåt eftermiddagen i tisdags var det inte mycket som fick dottern vår nöjd. Bar och bar... buffade rumpan, masserade magen och överöste med pussar och mys. När man bara har en två-tre timmars sömn i bagaget från natten innan så är det svårt att hålla och tårarna borta när ingenting verkar trösta.

När Mark kom hem på kvällen fick han en högröd gallskrikandes dotter i famnen. Frun hans stegade samtidigt ut i novembermörkret utan ett ord. Han är helt slut han med stackarn och drar ett tungt lass här hemma. Men just då behövde jag en promenad i min ensamhet och hämta lite energi så att jag kunde fortsätta överösa vår guldklimp med pussar och mys när jag kom tillbaka.

En nyfunnen vän som också precis har fått barn sa häromdagen att det är som att man känslomässigt hela tiden balanserar på en tunn liten spindeltråd. På en liten spindeltråd.. och i tisdags var jag elefanten som inte tyckte att det var så intressant. Jag gick inte och hämtade en annan elefant utan gick ut i mörkret och tystnaden.

Igår hade Maya och jag däremot en underbar dag. Hon hämtade igen en del sömn (á la Maya style så klart) och under vakentiden utforskade vi tillsammans den nya världen som de senaste dagarna öppnat upp sig för henne. Mitt ansikte är mycket roligt att studera. Färgglada föremål och framförallt de som låter är populära. Favoritskallran ”masken” blev dock neddränkt av en kaskadkräkning då Maya blev alltför uppspelt. Att ha två egna händer är ju helt fantastiskt men det kräver en del ansträngning innan man lyckas smaka på dom. Ben och armar vevar för fullt och när hon ger ifrån sig ett gurglande ljud av lycka så är den där jobbiga tisdagen som bortblåst. Nu vill den här elefanten gå och hämta en annan elefant för att stolt visa upp sin vackra och fantastiska dotter.

Då var Mark tillbaka på jobbet igen och jag och Maya får ta hand om varandra bäst vi kan på egen hand. Jag gör mitt bästa för att Maya ska vara mätt och belåten och Maya ser till att mamma orkar hålla humöret uppe och frustrationen borta genom att då och då fira av sitt underbara tandlösa leende.
 
I två nätter i rad har Maya lyckats med konststycket att sova i sin egen säng del av natten. Ja, vi talar ju inte om härliga sex-åtta timmars sammanhängande sömn, utan tre-fyra timmar mellan mat a la Maya style. Dvs. Ljudligt frustande, stönande, grymtande, flåsande, snarkande. Helt totalt omöjligt att få sova något när hon sätter igång. Men det är ett steg i rätt riktning då hon tidigare skrek bara man lade henne ifrån sig om så bara för en sekund. Sötnosen!

Maya är sju veckor idag. Vi besökte BVC och fick ny vikt och längd. Stolta föräldrar till en 4900 g tung guldklimp som mäter hela 56,8 cm.

Gårdagens promenad gick bra. Kan inte påstå att det var en särskilt lugn och avslappnad tur, men den är genomförd. Seger!
 
Vi hade finbesök också. Familjen Pajari som är hemma i Sverige en sväng kom över och livade upp stämningen lite. Philippa var i och för sig redo att åka hem igen direkt efter att hon tagit av sig skorna. Men med lite chokladkaka på bordet fick mamma och pappa iallafall stanna över en kaffe. Det blir långt mellan besöken och nu verkar det inte som att vi ses igen förrän till nästa sommar.

Maya har varit på underbart humör den här morgonen. Något av det mest fantastiska som finns måste vara när ditt barn ler mot dig. När de ler sådär på riktigt. Hur ögonen glittrar när de ser dig, som om du var den bästa och mest fantastiska person som finns på hela jorden. Hur de längtat efter att se dig igen. Det även om de för bara några minuter sedan gallskrek och tårarna rann för att det tog för lång tid för dig att skaffa fram mat. Maya har börjat le. På riktigt!