Det är den bilden som man ska visa utåt. Facebook fenomenet gör det inte enklare. Statusuppdateringar som visar vad ”alla andra” nyblivna mammor gör på dagarna ger absolut prestationsångets. Det är kaffe latte på stans innecafé, frisörbesök eller shopping av klänningen till nyårsfesten med bebis lugnt sovandes i barnvagnen. Pigga och leendes även om natten endast erbjöd knappa två timmars sömn.

Varför vill man ge en sån perfekt bild av familjelivet, sig själv som mamma och sin älskade bebis? Fy skäms den nyblivna mamman som inte tar de längsta promenaderna för att bebis ska få frisk luft, hinner med ett par träningspass i veckan när den perfekta pappan tar över någon timme på kvällen efter en effektiv dag på arbetet.

Att saker inte blivit som man tänkt sig slätas över och pratas inte om utanför husets väggar. Att det är obeskrivligt jobbigt och frustrerande ibland. Att man ifrågarsätter sig själv i den här nya och viktiga rollen som mamma åt en liten person som är totalt beroende av dig.  Såklart är man lyckling, så obeskrivligt lycklig. Tro ingenting annat!!! Den här vackra varelsen man har i famnen ÄR det bästa som hänt. Men varför håller vi tyst när vi istället borde stötta varandra?

Jag har fortsatt hålla kontakten med framförallt två stycken från den föräldragrupp vi hade inför förlossningen. I söndags var de över på en fika och det var underbart att få vältra sig i bebisprat men också att få prata om alla problemen, dela erfarenheter och få tips. Om jag är ärlig så är det faktiskt skönt att höra/se att det är andra som också har det tungt mellan status uppdateringarna på Facebook.  

Så, det är helt okej att vissa dagar inte ens få på sig rena underkläder och gå omkring i pyjamas tills maken kommer hem. De dagar då jag inte har någonting planerat och bara kan vara hemma, vilket är de flesta, så vill jag vara tillgänglig min guldklimp och inte stressa ner henne i babysittern var vaken minut så jag kan få den där välbehövliga duschen. Hon verkar inte bry sig ett smack om att min andedräkt inte doftar mint och att mitt hår är flottigt. Hon firar av sitt tandlösa leende när hon ser mig ändå och verkar vara så lycklig över att just jag är hennes mamma och finns i hennes närhet när hon behöver det. Och jag är så lycklig över att det är just hon som är vår dotter.

Det har varit en rätt tuff vecka. Tror att det händer mycket i Mayas värld just nu och hon är lite extra kinkig och gnällig. Samtidigt så fortsätter magen att krångla. Framåt eftermiddagen i tisdags var det inte mycket som fick dottern vår nöjd. Bar och bar... buffade rumpan, masserade magen och överöste med pussar och mys. När man bara har en två-tre timmars sömn i bagaget från natten innan så är det svårt att hålla och tårarna borta när ingenting verkar trösta.

När Mark kom hem på kvällen fick han en högröd gallskrikandes dotter i famnen. Frun hans stegade samtidigt ut i novembermörkret utan ett ord. Han är helt slut han med stackarn och drar ett tungt lass här hemma. Men just då behövde jag en promenad i min ensamhet och hämta lite energi så att jag kunde fortsätta överösa vår guldklimp med pussar och mys när jag kom tillbaka.

En nyfunnen vän som också precis har fått barn sa häromdagen att det är som att man känslomässigt hela tiden balanserar på en tunn liten spindeltråd. På en liten spindeltråd.. och i tisdags var jag elefanten som inte tyckte att det var så intressant. Jag gick inte och hämtade en annan elefant utan gick ut i mörkret och tystnaden.

Igår hade Maya och jag däremot en underbar dag. Hon hämtade igen en del sömn (á la Maya style så klart) och under vakentiden utforskade vi tillsammans den nya världen som de senaste dagarna öppnat upp sig för henne. Mitt ansikte är mycket roligt att studera. Färgglada föremål och framförallt de som låter är populära. Favoritskallran ”masken” blev dock neddränkt av en kaskadkräkning då Maya blev alltför uppspelt. Att ha två egna händer är ju helt fantastiskt men det kräver en del ansträngning innan man lyckas smaka på dom. Ben och armar vevar för fullt och när hon ger ifrån sig ett gurglande ljud av lycka så är den där jobbiga tisdagen som bortblåst. Nu vill den här elefanten gå och hämta en annan elefant för att stolt visa upp sin vackra och fantastiska dotter.

Vad gjorde vi om dagarna innan du kom och vände hela vår värld upp och ner? Det känns så otroligt avlägset. Är det verkligen bara åtta veckor sedan som jag satt och kämpade med rapporten som skulle presenteras för våra leverantörer veckan därpå. Jobbet och min prestation där var i så stort fokus. Perfektionist var jag nog... och visst hade jag kanske orimliga krav på mig själv ibland. Pushade mig till det yttersta och att inte möta deadlines, presentera den fulländande rapporten eller leverera ett felfritt projekt var ett misslyckande.

Det blev aldrig så att jag presenterade den där rapporten. Fyra veckor innan beräknat födelsedatum, efter ett nattligt toalettbesök gick vattnet. Då värkarbetet inte var igång så blev vi ombedda att gå och lägga oss igen och få några välbehövliga timmars sömn för att sedan komma in på kontroll klockan nio morgonen därpå. Sova, var de inte kloka? Två chockade och smått hispiga blivande föräldrar irrade omkring här hemma. BB-väskan packades och bilskyddet skulle monteras i bilen. Sedan var det ju den här rapporten som skulle presenteras. Osammanhängande jobbmail skickades iväg till kollegor mitt i natten i ett försök att säkra oavslutade arbetsuppgifter. Idag, åtta veckor senare, känns detta som vansinne. Att invänta att värkarbetet skulle sätta igång placerad vid köksbordet med jobbdatorn i högsta hugg klockan två på natten, känns som fel fokus. Sittandes på en handduk för att rädda stolen från vatten som fortfarande sipprade skickades det rapporter och dokument hej vilt. Jag tror nog att mina visa kollegor hade löst det mesta ändå, men detta fanns inte på kartan den där tidiga, regniga morgonen i september.  

Självklart blev vi hemskickade efter den där första kontrollen på förlossningen. Hem för att invänta värkarbetet. Det var då det slog mig att vi skulle få en för tidigt född bebis. Ett barn som förmodligen skulle vara så liten, så liten. De kläder jag redan inhandlat och vikt fint i byrån hemma skulle ju inte alls passa utan vara alldeles för stora. Maken min hade ingenting att säga till om när hans smått irrationella fru bestämde att vi var tvugna att ta en sväng via Lindex på vägen hem för att inhandla lite mindre bebiskläder. Åter igen så gjorde jag allt för att inte tänka på stundande förlossning, utan löste de problem som kändes överkomliga. Är otroligt glad så här i efterhand att jag inte mötte någon jag känner där bland bebiskläderna på Tuna Park. Halvt hängandes på klädhyllorna, kvidande och stönande av värkar, iklädd halvsjaskig träningsoverall, fick jag tag i ett par plagg som Mark fick ställa sig i kassan för att inhandla. Sådär ja... nu var jag redo. Eller var jag det?

Smärtan vid en förlossning går inte att beskriva. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur ont det skulle göra. Med både lustgas och ryggmärgsbedövning till hjälp föddes du i vidöppet läge vid nio den kvällen, ungefär 20 timmar efter att vattnet gått. Men smärtan känns i dag oväsentlig. Ordenligt omtöcknade hela familjen, men lyckan var total när du äntligen låg där på mitt bröst och gav prov på dina lungors kapacitet. Den där jobbrapporten ägnades inte en tanke. Jag hade nu och för alltid fått andra prioriteringar.  

Då var Mark tillbaka på jobbet igen och jag och Maya får ta hand om varandra bäst vi kan på egen hand. Jag gör mitt bästa för att Maya ska vara mätt och belåten och Maya ser till att mamma orkar hålla humöret uppe och frustrationen borta genom att då och då fira av sitt underbara tandlösa leende.
 
I två nätter i rad har Maya lyckats med konststycket att sova i sin egen säng del av natten. Ja, vi talar ju inte om härliga sex-åtta timmars sammanhängande sömn, utan tre-fyra timmar mellan mat a la Maya style. Dvs. Ljudligt frustande, stönande, grymtande, flåsande, snarkande. Helt totalt omöjligt att få sova något när hon sätter igång. Men det är ett steg i rätt riktning då hon tidigare skrek bara man lade henne ifrån sig om så bara för en sekund. Sötnosen!

Maya är sju veckor idag. Vi besökte BVC och fick ny vikt och längd. Stolta föräldrar till en 4900 g tung guldklimp som mäter hela 56,8 cm.

Gårdagens promenad gick bra. Kan inte påstå att det var en särskilt lugn och avslappnad tur, men den är genomförd. Seger!
 
Vi hade finbesök också. Familjen Pajari som är hemma i Sverige en sväng kom över och livade upp stämningen lite. Philippa var i och för sig redo att åka hem igen direkt efter att hon tagit av sig skorna. Men med lite chokladkaka på bordet fick mamma och pappa iallafall stanna över en kaffe. Det blir långt mellan besöken och nu verkar det inte som att vi ses igen förrän till nästa sommar.

Maya har varit på underbart humör den här morgonen. Något av det mest fantastiska som finns måste vara när ditt barn ler mot dig. När de ler sådär på riktigt. Hur ögonen glittrar när de ser dig, som om du var den bästa och mest fantastiska person som finns på hela jorden. Hur de längtat efter att se dig igen. Det även om de för bara några minuter sedan gallskrek och tårarna rann för att det tog för lång tid för dig att skaffa fram mat. Maya har börjat le. På riktigt!

Igår var en bra dag. Kände mig lugn och har fått tillbaka lite av mitt starka jag. Hade ett bra samtal med kuratorn också. Jag har varit lite orolig för den ljudstress jag haft de senaste dagarna, men enligt kuratorn så är det inget konstigt efter allt. Hjärnan är trött och orkar inte filtrera ljuden och toleransen är lägre. Det bör ge med sig snart... skönt att höra!

Idag lyser solen, härligt novemberväder. Mark har föreslagit en promenad nu på förmiddagen. Med rejäl ångest sitter jag nu och laddar för  det som komma skall. Kan inte undvika barnvagnen och promenader med Maya i all evighet och nu när Mark är hemma vill jag passa på då jag har hans stöd. Han är som vanligt lugn som en filbunke.

Nu har det snart gått en vecka. Hur förväntas jag må? Ska allting vara som vanligt igen nu? Det känns inte som vanligt.

Idag har varit en rätt bra dag men jag är så glad över att Mark kommer att vara hemma i nästa vecka också. Annars hade jag nog inte varit så lugn som jag faktiskt är. Det är fortfarande svårt att andas och jag får hjärtklappning när jag varken hör eller ser att Maya andas. När hon sover djupt så rör sig knappt bröstkorgen och då är det svårt att hålla sig från att väcka henne.

Min fina, underbara dotter... 44 dagar gammal idag.

Jag tappade kontakten med dig. Du svimmade flera gånger och ville inte vakna till. Ögonen rullade bakåt och jag trodde att du skulle sluta andas igen. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Tidigare när jag hört ambulanssirener har det svidit till i magen och jag skickade alltid en har önskan att den inte var på väg till någon jag tyckte om. Men den här gången medförde ljudet ett sådant lugn. Med ambulansen kom också räddningen. Nu skulle du klara dig. Om du slutade andas igen så fanns det hjälp.

Chocken kom när vi väl var på sjukhuset och en läkare hade tittat på dig. Illamående, huvudvärk och fruktansvärd magont. Jag skakade och tårarna bara rann. Tanken på att kunna förlora dig var, och är fortfarande, så smärtsam.

Vi stannade kvar på sjukhuset i två nätter för observation och fortsatt provtagning. Du visade dig vara fullt frisk och vad som faktiskt  hände i måndags kommer jag aldrig att få reda på. Jag vet inte om du hade somnat ifrån oss för alltid om jag inte funnit dig när jag gjorde eller om du hade hittat tillbaka till andningen igen av egen kraft.

Måndagen den 29 oktober var den värsta dagen i mitt liv. Din hud var så blek och kall.. min älskade dotter. Din bröstkorg var stilla, utan minsta rörelse, när jag skulle ta upp dig från barnvagnen efter vår promenad. Du andades inte.

Det som hände känns nästan som en dröm men samtidigt så tydligt och nära. Så starkt och det gör ont att tänka på det. Samtidigt kan jag inte släppa den där dagen .. de där sekunderna, minuterna, timmarna spelas upp om och om igen i mitt huvud. Bilder så skrämmande som för alltid etsat sig fast.

Vad jag älskar dig mitt hjärta, min gukdklimp. Så mycket som känns oviktigt. Vi spenderar så mycket tid på att klaga på saker son är betydelselösa. Vad som verkligen betyder något är att vi fortfarande har dig kvar hos oss. 

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunna föreställa mig att jag en dag skulle behöva genomföra konstgjord andning på min fem veckor gamla dotter. I panik blåste jag min varma luft genom din lilla mun och näsa. Jag kände hur din bröstkorg höjdes under min hand. Var det dina egna andetag eller endast ett resultat av min luft i dina små lungor. Jag lyfte upp dig ur vagnen och la dig på vår säng där jag fortsatte med att massera ditt bröst. Plötsligt slog du upp dina vackra blå ögon och tittade förvånat på mig. Jag grät av lättnad och du tittade på mig med en överraskad blick.