Du kommer inte att minnas allt detta själv men vi ska göra vårt bästa för att återskapa ditt första möte med Lucky, farmor och farfars gamla halta hund som inte hade så mycket övers till små barn. Hur förundrad du verkade vara över havet, vågorna och sanden. Hur du fullkomligt älskade att bada naken i den uppblåsbara giraffpoolen under parasollets sköna skugga. Farfar som så gärna ville att du skulle gå med din nyinköpta babywalker. Hur farmor lyfte upp dig i knät för en skönt avslappnade Giddy Up. Hur du skrattade så du kiknade under din första båtfärd. Med varma vindar som rufsade om ditt hår och Atlantens salta vatten stänkande i ditt ansikte tittade vi på delfinerna som lekte i vågorna från båten. Hur du nyfiket men smått avvaktande studerade de lite väl närgångna hästarna som dök upp vid vårt besökt vid den vackra stranden Castlegregory. Promenader över fälten med hisnande vyer. Pianospel med farmor, lek med heliumballonger och såpbubblor, doftande blommor i trädgården och otaliga caféluncher.

Nu bär det av hem till Sverige igen och vi har massor med fina minnen i bagaget. Vi fortsätter uppleva hemma i Sommarsverige och kommer snart tillbaka.

 

Min lilla skruttfia, snart är du tio månader. Tiden går som vanligt lite för fort och jag hinner inte riktigt med. Det har hänt så mycket i din utveckling på så kort tid. Om en vecka så är min föräldraledighet slut och jag går på semester ett par veckor innan det är dags att hitta tillbaka till kontoret och sätta sig in i jobbet igen. Det gör ont i magen och jag får en klump i halsen när jag tänker på det och känner att jag inte riktigt är redo för det än. Tänk att jag ska spendera dagarna någon annanstans än hemma med dig. Sorgsen över att jag kanske ska missa stora saker i din utveckling. Lite orolig för att vi ska tappa vår fina kontakt. Att jag inte längre ska kunna förstå vad du vill när du pekar på någonting eller gör en viss min. Hur ofta kommer jag inte att sitta där på kontoret och längta efter att få komma hem till dig.

Nätterna fortsätter att vara stökiga. Vissa dagar går vi runt halvt medvetslösa och undrar förtvivlat när du ska låta oss få sova ett par sammanhängande timmar igen.  Du håller dessutom gärna låda på nätterna med timslånga vakenstunder. Men att vakna med dig bredvid sig på morgonen är bland det bästa som finns. Du sätter dig skrattandes upp och tänder sänglampan samtidigt som du försöker säga lampa (eller något liknande). Nattens frustration försvinner och man kan inte annat än att le. Visst längtar vi efter den dag då vi chockade vaknar och upptäcker att du sovit natten igenom, men du ska veta att vi älskar dig lika mycket ändå. Jag önskar att du förstod att din pappa och jag alltid kommer att finnas hos dig. Att du kan sova lugnt, tryggt och drömma fina drömmar.

Nu har vi varit här på Irland i två veckor. Maya får massor med kvalitetstid med sin farmor och farfar. Mark stormtrivs med att vara hemma och jag njuter av att få dela Mayas vardag med min make.. varje dag!

För ett par dagar sedan, när Mark skulle lägga Maya för en eftermiddagstupplur, fick Maya plötsligt svårt att andas. Hon fick inte luft! Mark rustade ut med henne i köket där jag befann mig och skrek på hjälp. Jag hjälpte till att slita loss Maya ur bärselen och skulle vända henne upp och ner (tror att det var det jag tänkte göra) när hon började hosta och sedan gråta. Upp kom en liten godispappersbit. Så fruktansvärt rädd jag blev. Efteråt gick jag omkring och skakade i vad som kändes som en hel evighet.

Jag ser faror överallt. Hemma har man koll på vad som finns bakom skåp och i lådor. Omplacering av lite köksredskap och så har vi ett par ”barnsäkra” lådor. Jag är inte särskilt pedantiskt av mig, men har hyffsat städat ändå. Det ligger inte alltför mycket skräp på golvet som kan utgöra livsfara. Men här, här har jag inte samma koll. Jag kan inte be svärmor möblera om hela sitt kök bara för att vi har en nyfiken liten. Ett hus på landet där en snäll gammal hund kommer och går som han vill. Klart att det ligger lite småplock på golvet.

Åter igen är tankarna där. Allt kan ryckas ifrån en, ingenting får tas för givet. Undrar om det finns föräldrar med total sinnesro. Jag har svårt att tro det. Jag kommer alltid att vara rädd för döden. Det har jag varit så länge som jag kan minnas. För mig är döden mörk och skrämmande. Jag är rädd för det okända och har med skicklighet alltid undvikit alla ”kanske aldrig mer” tankar. Sen Maya föddes så har mina tankar och känslor kring det här med döden förändrats. Jag är fortfarande rädd för att dö, kanske ännu mer än tidigare. Men om någon skulle fråga mig varför, så skulle mitt svar inte längre vara bara själviskt. Jag vill leva och vara frisk. Jag vill att Maya ska få ha sin mamma och pappa hos sig så länge som möjligt. Ännu starkare än rädslan för min egen död, är att någonting skulle hända min dotter.

Hökmamman is back!