Jag är rätt nyfiken av mig så jag studerar gärna min omgivning när hag får chansen. Sitter exempelvis mer än gärna ett tag i min babysitter och tittar på när mamma pysslar i köket. Hon får gärna prata lite med mig samtidigt. Det är något annat jag tycker om… att prata alltså. Bäst är det såklart om man har någon att kommunicera med, men annars är jag rätt duktig på monologer också. En annan favoritsyssla är att tugga på saker. Ja, det kan man ju faktiskt göra när man studerar sin omgivning och när man pratar. Javisst, det går att prata även om man har en hand i munnen.

Vad jag inte gillar att göra

Att ta på sig kläder är aldrig särskilt roligt. De där tajta tröjorna som ska över huvudet, vad ska de vara bra för? Händer och armar ska sedan igenom de där trånga ärmarna. Varför kan man inte få vara naken jämt?

Så här sover jag

Sova är överskattat när det finns så väldigt mycket att titta på. Jag har hört att mamma och pappa tycker att jag är lite för nyfiken för mitt eget bästa och att de ibland har lite svårt att få mig att sova när jag borde. Vad vet nu dom om när jag borde sova och inte borde sova.? Har jag någonting som jag måste studera, så har jag. Nätterna är också lite bökiga då jag har lite svårt att behålla den där mumsiga nappen i munnen. Har liksom inte riktigt hittat den rätta sovtekniken och den åker ut titt som tätt. Och vem kan sova utan nappen... inte jag i alla fall. 

Det här äter jag

Mjölkproteinfri ersättning ska det vara. Gärna sex gånger per dag och det är inga små mängder jag får i mig heller. Gillar mat helt enkelt! Sedan hände det något konstigt häromdagen.... Jag fick smaka på något som kallas gröt. Första gången blev jag ju självklart överlycklig att få äta från sked som mina föräldrar gör. Men efter att ha testat det ett par gånger så vet jag inte riktigt om det där med gröt är någonting för mig.  

Nya färdigheter

Jag har blivit rätt duktig på att lyfta på huvudet i magläge om jag får säga det själv. Det blev rätt trist att hela tiden ligga på rygg och stirra upp i taket. Jag har också uptäckt att man kan röra på benen även när man är på mage och försöker nu klura ut vad det ska vara bra för. Får liksom in ben och knä under magen men sen händer inget mer. Gissa om det är frustrerande! Sedan har jag upptäckt att mina föräldrar skiner upp som solar när jag skrattar så det försöker jag göra i alla fall en vända per dag. Gäller att hålla dom på gott humör. 

Det var en gång en glad och förväntansfull blivande mamma som var fast överttygad om att hon skulle bli en sån där lugn och säker mamma. En mamma som låter sitt barn få utforska världen utan att ha en hökmamma hängandes över sig. Cool och tillbakalutad skulle hon se sitt yrväder dratta på ändan under sina första tappra försök att gå. Njuta av hur hennes hjärta utforskar omgivningen genom att klättra på köksstolarna, hoppa i soffan och ta sig upp på köksbänken. Hur hon springer fort och hoppar högt.  

Men, jag måste nog erkänna att jag är en riktigt nojig, sjåpig kycklingmamma. Faror verkar lura runt varje hörn. Är Maya för varm, för kall? Har hon suttit för länge och kanske har ont i ryggen? Ska vi öka mängden ersättning igen, äter hon inte mycket redan? Är hon inte lite extra gnällig, är hon kanske sjuk? Är det vanligt att bebisar slår sig illa i hakan när de ligger sådär på mage och tränar nacke och rygg? Äter hon inte lite dåligt? Sover hon för mycket? Sover hon för lite?

Jag anar att jag delar den här oron med många andra som blivit mamma för första gången. Att bli mamma eller pappa är att skaffa sig ständig oro. Det viktiga är nog att försöka ta en dag i taget och att  inte låta oron bli en livsstill. Att hitta rätt och kunna skilja på befogad och obefogad oro.

Sedan jag hittade Maya utan att andas i barnvagnen den där fruktansvärda dagen i oktober så har vi haft ett mobilt andningslarm som sitter fast på Mayas blöja, dag som natt. Klick, klick... dröjer det lite extra till nästa klick så slår mitt hjärta ett extra slag. Vaknar jag på natten utan att höra några klick är paniken ett faktum. Varför har inte larmet gått? Inser dock efter ett par skräckfyllda sekunder att jag inte hör klicket då jag sover i gästrummet för att få ett par timmars sammanhängande ostörd sömn. Lugnet innfinner sig... men att somna om då är inte det lättaste.

Då Maya är vaken mer och mer har vi börjat låta larmet vara dagtid, framförallt då vi myser och leker tillsammans. Det kan inte vara särskilt skönt att ha den tryckandes mot magen då det ska tränas nacke och rygg på lekmattan. Med oro i bröstet och värk i hjärtat ligger nu andningslarmet på skötbordet och Maya har slumrat till i hennes pappas famn. Jag frågar min man oroligt... du har väl koll på att hon andas? Jaaaa, säger han trött! Jag tror iallafall att han tycker att jag är lite väl överbeskyddande ibland.

Redan som gravid tänkte jag ibland att det var ett gigantiskt ansvar som skulle komma att vila på mina axlar. Jag reflekterade över mig själv som person. Vem är jag? Hur beter jag mig i vardagen? Hur uppfattar de i min omgivning min personlighet?

Jag vill ge Maya alla förutsättningar att bli en stark, godhjärtad och ärlig person när hon växer upp. Att tycka om sig själv och att respektera andra människor. Jag vill lära henne att vara öppetsinnad samt ha en positiv och sund inställning till livet. Att hon vågar stå upp för sig själv och säga ifrån när någon beter sig illa.

Men vem är jag utan mina brister? Långt ifrån perfekt och tur är väl det. Jag hoppas att Maya kan ha överseende med mina framtida misstag och mindre kloka val. De kommer att komma, var så säker. Kanske kan jag då lära henne att världen inte går under om det blir fel ibland.