Det är den bilden som man ska visa utåt. Facebook fenomenet gör det inte enklare. Statusuppdateringar som visar vad ”alla andra” nyblivna mammor gör på dagarna ger absolut prestationsångets. Det är kaffe latte på stans innecafé, frisörbesök eller shopping av klänningen till nyårsfesten med bebis lugnt sovandes i barnvagnen. Pigga och leendes även om natten endast erbjöd knappa två timmars sömn.

Varför vill man ge en sån perfekt bild av familjelivet, sig själv som mamma och sin älskade bebis? Fy skäms den nyblivna mamman som inte tar de längsta promenaderna för att bebis ska få frisk luft, hinner med ett par träningspass i veckan när den perfekta pappan tar över någon timme på kvällen efter en effektiv dag på arbetet.

Att saker inte blivit som man tänkt sig slätas över och pratas inte om utanför husets väggar. Att det är obeskrivligt jobbigt och frustrerande ibland. Att man ifrågarsätter sig själv i den här nya och viktiga rollen som mamma åt en liten person som är totalt beroende av dig.  Såklart är man lyckling, så obeskrivligt lycklig. Tro ingenting annat!!! Den här vackra varelsen man har i famnen ÄR det bästa som hänt. Men varför håller vi tyst när vi istället borde stötta varandra?

Jag har fortsatt hålla kontakten med framförallt två stycken från den föräldragrupp vi hade inför förlossningen. I söndags var de över på en fika och det var underbart att få vältra sig i bebisprat men också att få prata om alla problemen, dela erfarenheter och få tips. Om jag är ärlig så är det faktiskt skönt att höra/se att det är andra som också har det tungt mellan status uppdateringarna på Facebook.  

Så, det är helt okej att vissa dagar inte ens få på sig rena underkläder och gå omkring i pyjamas tills maken kommer hem. De dagar då jag inte har någonting planerat och bara kan vara hemma, vilket är de flesta, så vill jag vara tillgänglig min guldklimp och inte stressa ner henne i babysittern var vaken minut så jag kan få den där välbehövliga duschen. Hon verkar inte bry sig ett smack om att min andedräkt inte doftar mint och att mitt hår är flottigt. Hon firar av sitt tandlösa leende när hon ser mig ändå och verkar vara så lycklig över att just jag är hennes mamma och finns i hennes närhet när hon behöver det. Och jag är så lycklig över att det är just hon som är vår dotter.