Vad gjorde vi om dagarna innan du kom och vände hela vår värld upp och ner? Det känns så otroligt avlägset. Är det verkligen bara åtta veckor sedan som jag satt och kämpade med rapporten som skulle presenteras för våra leverantörer veckan därpå. Jobbet och min prestation där var i så stort fokus. Perfektionist var jag nog... och visst hade jag kanske orimliga krav på mig själv ibland. Pushade mig till det yttersta och att inte möta deadlines, presentera den fulländande rapporten eller leverera ett felfritt projekt var ett misslyckande.

Det blev aldrig så att jag presenterade den där rapporten. Fyra veckor innan beräknat födelsedatum, efter ett nattligt toalettbesök gick vattnet. Då värkarbetet inte var igång så blev vi ombedda att gå och lägga oss igen och få några välbehövliga timmars sömn för att sedan komma in på kontroll klockan nio morgonen därpå. Sova, var de inte kloka? Två chockade och smått hispiga blivande föräldrar irrade omkring här hemma. BB-väskan packades och bilskyddet skulle monteras i bilen. Sedan var det ju den här rapporten som skulle presenteras. Osammanhängande jobbmail skickades iväg till kollegor mitt i natten i ett försök att säkra oavslutade arbetsuppgifter. Idag, åtta veckor senare, känns detta som vansinne. Att invänta att värkarbetet skulle sätta igång placerad vid köksbordet med jobbdatorn i högsta hugg klockan två på natten, känns som fel fokus. Sittandes på en handduk för att rädda stolen från vatten som fortfarande sipprade skickades det rapporter och dokument hej vilt. Jag tror nog att mina visa kollegor hade löst det mesta ändå, men detta fanns inte på kartan den där tidiga, regniga morgonen i september.  

Självklart blev vi hemskickade efter den där första kontrollen på förlossningen. Hem för att invänta värkarbetet. Det var då det slog mig att vi skulle få en för tidigt född bebis. Ett barn som förmodligen skulle vara så liten, så liten. De kläder jag redan inhandlat och vikt fint i byrån hemma skulle ju inte alls passa utan vara alldeles för stora. Maken min hade ingenting att säga till om när hans smått irrationella fru bestämde att vi var tvugna att ta en sväng via Lindex på vägen hem för att inhandla lite mindre bebiskläder. Åter igen så gjorde jag allt för att inte tänka på stundande förlossning, utan löste de problem som kändes överkomliga. Är otroligt glad så här i efterhand att jag inte mötte någon jag känner där bland bebiskläderna på Tuna Park. Halvt hängandes på klädhyllorna, kvidande och stönande av värkar, iklädd halvsjaskig träningsoverall, fick jag tag i ett par plagg som Mark fick ställa sig i kassan för att inhandla. Sådär ja... nu var jag redo. Eller var jag det?

Smärtan vid en förlossning går inte att beskriva. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur ont det skulle göra. Med både lustgas och ryggmärgsbedövning till hjälp föddes du i vidöppet läge vid nio den kvällen, ungefär 20 timmar efter att vattnet gått. Men smärtan känns i dag oväsentlig. Ordenligt omtöcknade hela familjen, men lyckan var total när du äntligen låg där på mitt bröst och gav prov på dina lungors kapacitet. Den där jobbrapporten ägnades inte en tanke. Jag hade nu och för alltid fått andra prioriteringar.