Med ambulansen kom räddningen
Jag tappade kontakten med dig. Du svimmade flera gånger och ville inte vakna till. Ögonen rullade bakåt och jag trodde att du skulle sluta andas igen. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. Tidigare när jag hört ambulanssirener har det svidit till i magen och jag skickade alltid en har önskan att den inte var på väg till någon jag tyckte om. Men den här gången medförde ljudet ett sådant lugn. Med ambulansen kom också räddningen. Nu skulle du klara dig. Om du slutade andas igen så fanns det hjälp.
Chocken kom när vi väl var på sjukhuset och en läkare hade tittat på dig. Illamående, huvudvärk och fruktansvärd magont. Jag skakade och tårarna bara rann. Tanken på att kunna förlora dig var, och är fortfarande, så smärtsam.
Vi stannade kvar på sjukhuset i två nätter för observation och fortsatt provtagning. Du visade dig vara fullt frisk och vad som faktiskt hände i måndags kommer jag aldrig att få reda på. Jag vet inte om du hade somnat ifrån oss för alltid om jag inte funnit dig när jag gjorde eller om du hade hittat tillbaka till andningen igen av egen kraft.
